tisdag 20 februari 2018

"Herrajumala, ei, ei, ei!"

Solen, ljuset. Helt fantastiskt alltså. Men så har jag ju tyvärr det här mystiska sinnelaget som får ångest när ljuset återvänder efter vintern och känner mig som pusselbit tryckt på fel plats. Så fort mörkret lägger sig om kvällarna är jag den lyckligaste och mest tillfredsa personen på jorden. Go figure, eller googla vårdepression.

Skummade genom gamla blogginlägg och hittade samma tendens varje år vid den här tiden. Bara att genomleva alltså och ta till de knep man har tills vårvintern övergår i vår och sommar.

Har haft en vansinning lust att simma de senaste veckorn och gjorde äntligen slag i saken på söndag. Eftersom Tölö simhall är under renovering vågade jag mig för första gången någonsin till Georgsgatans nakenbad. Googlade såklart på förhand att det var damernas tur på söndagar och att man får ha baddräkt. När det kom till kritan hoppade jag i utan en tråd på kroppen för vad är det värsta med att simma i simhall, jo den våtkalla simpparen som du ska dra av och på mellan bastuvarven. Till min lycka simmade jag själv utan glasögon så behövde inte se några tanter i närbild; jag såg ju knappt om de andra simmarna hade badkläder på eller inte. En hurdan tant jag själv var struntade jag blankt i. Simmade en kilometer och badade bastu och känslan efteråt var precis så härlig som jag ville minnas. Måtte vara år sedan jag senast besökte en simhall.

Och den var fin! Bilen nedan är från nätet, för när jag själv gick omkring med min mobil och knäppte bilder kom en tant och ropade Herrajumala, ei, ei ei! Täällä on alastomia ihmisiä! och övervakade noggrant att jag raderade alla bilderna.


Hursomhelst, jag har en kvarterssimhall med bastu! Happiness is.

Lycka är också pilates och husbolagsbastu med damtidningar. Visserligen fungerar pilatesen normalt lite som meditation för mig men idag deltog en assisterande pilatesstuderande som mellan varven kom och vred på mina armar och ben och korrigerade mig och jag fick lust att fräsa lämna mig ifred, men väluppfostrad som jag är vred jag mig lydigt rätt och log beklämt.

Artonåringen (som har läslov) tog sitt pick och pack till den andra adressen men den yngre (som har sportlov) blev här eftersom plånboken/kocken på andra adressen reser på isjaktstävlingar i slutet av veckan. (Till artonåringens lycka; han lär inte återvända hit så länge där är Käty.

Sextonåringen och jag åt avokado med räkor och vinägerchips till middag.
 

söndag 18 februari 2018

Dire & Dire

I mina drömmar inatt fanns en konsert med Dire Straits som i drömmen hette Dire & Dire och spelade i ösregn någonstans i närheten av Heathrow. Där fanns också en orm som blev inlåst i en låda (- hej Freud! -) och en bebis som pulsade omkring i snö iförd endast en blöja.

I verkliga livet städade jag igår mitt hem eftersom jag berättat åt kollega att jag inte dammsugit mer än en gång sedan årsskiftet och hon såg skräckslagen ut och svarade att "Ehkä sitten parempi että jäät kotiin siivoamaan etkä lähde mihinkään mökille!"

Sagt och gjort. Senare på eftermiddagen ut i det strålande vädret, tog mig via några små butiker och gallerier till Sandudd där jag knäppte några foton och sedan hem igen. Blev väl en runda på ca 7 kilometer och efter den hade jag ganska kallt om tårna. 






Båda sönerna gick för ovanlighetens skull ut för att träffa vänner på kvällen och jag lyckades mot alla odds släpa mig till gymet. Det var det värt efter över en veckas paus. Resten av kvällen tillbringade jag på soffan med böcker och kinamat.

torsdag 15 februari 2018

Min Abi

Jobbade distans idag för att dels överlämna sextonåringens laptop åt Fedex så de kan skicka den till Polen för att fixa skärmen som plötsligt slocknade och dels för att gå ut på stan och bonga artonåringen på ett lastbilsflak. Sextonåringen kom hem lagom innan så han hakade på.

Första rundan missade vi artonåringens lastbil på grund av att jag stod med kameran i högsta hugg och samtidigt läste dekalerna för att identifiera dem och kunde ju inte ana att de skrivit sin på finska. Höll på att bli desperat när jag insåg att vi missat honom men lyckligtvis körde de ett varv till och han höll kontakt med oss via Whatsapp. 

(Så här: "Ni missa oss. Jävla tunarin. Round 2 då."

På andra varvet lyckades vi bättre men jag var ju tvungen att knäppa foton så kunde inte assistera sextonåringen i att ta emot godispåsen som artonåringen försökte kasta åt honom. Sextonåringen var tydligen inte så keen på hela idén med att krypa på alla fyra efter borttappad godispåse så "någon farbror med lila luva" fick den i stället.



(Ni missade den, era jävla tunarin.) 

Hursomhelst, nästan rörd till tårar av nostalgin, stämningen, minnet av frihetskänslan, tanken på hur stora mina små barn blivit, självständighetsprocessen, you name it. 







"Ha så roligt på kryssningen", skrev jag efteråt, och "ta hand om varandra", för det såg ut att behövas.

måndag 12 februari 2018

Flykten

Bloggaren flydde i fredags tristessen och vardagen med hjälp av en Stockholmskryssning med de röda färjorna. På vägen dit fick jag vid middagen sällskap av en femton år äldre osteopat som deklamerade dikter och bjöd mig på espresso och upplyste mig om att båten var full av guldgrävare från norr. Vi konverserade någon timme över några glas rödvin och sedan tackade jag för sällskapet och drog mig tillbaka till min hytt vid elvasnåret.



Med fyrtiosex år av prestationsångest bakom mig - oavsett semester eller inte - försöker jag numera att inte planera in en massa målsättningar på mina resor. Följaktligen var mitt enda "måste" denna weekend Fotografiska och det är ju inte ett måste i sig utan alltid en fröjd för öga och själ. Nå, Nick Veasy var det inte men Zanale Muholi tyckte jag om och Chen Man var helt fantastisk.
  








Efter cappuccino på caféet släpade jag mig och min kappsäck till Scandic Malmen där jag fick ett gemytligt och fräscht litet rum. Hade beslutat att det är helt okej om jag spenderar hela helgen på Södermalm, och så blev det. Strosade i SoFo kvarteren under lördagen och åt lunch på livade Nytorget 6. Till kvällen fick jag bord på Bistroteket trots att kyparen inte verkade förtjust över att jag var ensam. Det struntade jag i. Lyckligtvis bokade jag på förhand, för restaurangen var fullsatt och jag åt vansinnigt god beef tartar och röding.





Det var råkallt hela helgen, grått och småslaskigt, så min kamera kom med helt i onödan och jag hade ingen lust att ta mig ner till stranden eller bese parker eller annat jag funderat på. På söndagen blev det några gallerier på Hornsgatan, lite bokshopping i Söderbokhandeln, läsning på olika caféer samt risotto på en italiensk krog på Götgatan. 


Släpade sedan mig och mitt bagage till båten - Viking Gabriella som fått ett fint ansiktslyft - där mitt boende överraskande nog uppgraderats till en lyxhytt med gratis öl och skumppa. Dem drack jag dock inte utan gick och badade bastu där jag tvangs lyssna på två feta tanters ytterst privata diskussion om livet.  Middag åt jag på fiskrestaurangen och vaknade hungrig i min hytt klockan två, så kan det gå.



Här hemma har livet sin gilla gång och mina söner dök upp under kvällens lopp men försvann igen, på parkour respektive bio och ABI-halar-pyssel. Artonåringen har skrivit textkompetens i modersmålet idag. "Intressanta och inte så svåra uppgifter", chattade han efteråt, och redogjorde vid middagsbordet för innehållet i detalj. 

Och jag? Jag planerar redan nästa resa.

onsdag 7 februari 2018

I would prefer not to.

Kusin lockade med Syster och mig på Svenskis pjäs I would prefer not to. 

Gick dit helt utan förväntningar och satt i en dryg timme helt uppslukad; mestadels bara skakade jag på huvudet eller fnissade förvånat men mellan varven skrattade vi så vi bokstavligen höll på att trilla ur stolarna.

En pjäs om....ja, om vart total, fullständig frustration kan leda människor men kanske också om individens fångenskap i sina egna trosföreställningar.

I would prefer not for you to miss this.

 

måndag 5 februari 2018

Om livet.

"NÅ?" uppmanade sextonåringen otåligt medan jag smuttade på mitt kaffe efter vår sushimåltid runt hörnet.
"Vart har du så bråttom?" undrade jag.
"Livet är kort!" sa han. "Ska vi verkligen använda det till att dricka kaffe? Långsamt?"

söndag 4 februari 2018

Det är något med januari.

Januari var inte en bra månad. Är den någonsin? 

Försöker göra februari till en bättre.

Ute på krog med en väninna igår. "Näytätte onnellisilta", kom någon och sa när vi dansade och skrattade bland alla dem som bara satt. 

Det är förhållandevis lätt att vara lycklig efter två flaskor skumppa. 

Mellan varven har jag även roat mig med bio; mer än på en lång tid. Häromveckan nostalgitrippade jag med tjugo år gamla Titanic. Tittade bara på klockan några gånger. Häromdagen såg jag Veljeni Vartija om Cheek. Den var precis så dålig som tidningarna utlovat, men jag skulle ändå vilja se Cheek live en andra och sista gång innan Jare tar livet av honom för gott. Den första var i Lahtis för många, många år sedan. Jag har absurda, minnesvärda minnen från den kvällen och natten och minns även att jag köpte två par högklackade sandaler dagen efter.

Idag såg jag Call Me By Your Name och oj vilken fin film det var. Den stämningen och skådespelarprestationerna och soundtracket och visdomarna. Var allt för uppslukad för att gräva fram mobilen och Shazamma men en låt snappade jag upp i sluttexterna och lade till på min moody-lista; Visions of Gideon.

Inte samma sak utan film, förstås. 

torsdag 1 februari 2018

Hyvät ja huonot uutiset.

Päivän huono uutinen: Kysyin esikoiselta, pääsenkö hänen ja kavereidensa kanssa pelaamaan bilistä tänään. Vastaus oli EI. WTF?

Päivän hyvä uutinen: Antti Reini on eronnut! Enää pitää keksiä, miten saan meidät päätymään yhteen.
 
"I met this guy. He seems really cool."

 

söndag 28 januari 2018

Djurlivet på landet

Medan bastun blir varm och i väntan på kvällens rafflande valvaka en snabbt djurrapport från min promenad i eftermiddag.

Vitsvanshjortar (eller rådjur?)*:


Highlandboskap (inhägnade, såklart):






Samt en hungrig havsörn:

 * Rådjur ju! Min Far upplyste mig om att de känns igen på att de ser ut som om de satt sig i vispgrädde. Så nu vet jag det!

fredag 26 januari 2018

Speedy Gonzales

Kände mig idag fullständigt stel, svag och kraftlös men släpade mig trots allt planenligt till gymet, med femminutersregeln i åtanke. (Om det inte är roligt efter fem minuter så får jag gå hem.) Ställde mig på löpmattan och började springa. Efter fem minuter var jag tvungen att kolla om jag ställt in mattan på nerförsbacke eftersom jag inte kände av något motstånd, men nej, allt var som förr. Sprang en kvart till och efter det lyfte jag allt som kom i min väg, med endast lillfingret.

När jag promenerade hem var jag eventuellt den lyckligaste, mest framgångsrika, vackraste, klokaste, starkaste och snabbaste personen i världen. 

Never ever underestimate the power of physical excercise. 

tisdag 23 januari 2018

Jag ligger rätt risigt till i galluparna tror jag.

Spenderade lördagskvällen hos Bror och Svägerska med bastu, snöbad, biljardspel och grillmat p g a söndrig spis. Vinet flödade så att det mot slutet blev utmanande att träffa biljardklotet. Lyckligtvis hade jag med mig artonåringen som chaufför. När jag följande dag sträcktittade på Bron kom han och frågade om jag inte borde gå ut och ta en nypa frisk luft. Jag undrade om han är min farsa eller. Han sa att han bara förbereder sig för åren framöver då jag drabbats av demens och han måste ta hand om mig. 

Ja men då så.

Sönerna skulle till sin Far på måndagen men tidpunkten sköts efter några om och men upp till tisdag. Jag frågade pojkarna om vi kanske borde bestämma att de alltid flyttar på tisdagar, varpå artonåringen sa att det fattar jag väl att då skulle de alltid flytta på onsdag i stället. 

"Jo suck", sa jag och retoriskt: "Är er pappas liv lite kaotiskt?"
Artonåringen blev sned i ansiktet och kunde knappt hålla sig för garv. 
"Men vad är det nu då", undrade jag, "vad sa jag nu?"
"Nej ingenting....det är bara det att pappa just berättade att vi far till Österrike på torsdag."
"Jaha", sa jag.
"Och nu skriver du genast några arga meddelanden åt honom", sa artonåringen och nickade mot mobilen som jag knapprade på.
"Inte alls", sa jag. "Jag googlar pilatestimmar."

Idag hos frissan slog dock min överutvecklade ansvarskänsla till och jag insåg att artonåringen inte kommer att hinna rösta i sitt livs första val pga denna resa. Panik! Eftersom jag inte lyckades mobilisera honom att gå ensam stämde vi träff vid posten där vi förhandsröstade båda två - även om jag på basen av gårdagens valdebatt inte skulle ha röstat på någon alls, det var idel feminister och flundror och politiker - samt dumpade ett paket Hilfigerbyxor i fel storlek i väntan på rätt (åt artonåringen, alltså; det enda märke vi hittat med chinos i storlek 32/36).

Plikterna som medborgare och mor alltså avklarade för idag och fick därmed en ursäkt att missa gymet. När den bortskämde drasuten återvänder fortsätter jag mina fruktlösa försök att få honom att söka sommarjobb och läsa på studentexamen. När sextonåringen promenerade iväg försökte jag få en kram med motiveringen att jag köpt honom en Tupla tidigare idag, men han valde att inte äta den. 

Love is in the Air.

torsdag 18 januari 2018

Motherhood 2018, vol 2.


Gläntade på dörren till artonåringen igår. En salig röra kläder, datorer, strumpor, musikspelare, papper, resväskor, sportväskor, sportkläder, mappar, matförpackingar, godispåsar, limsaflaskor, you name it; golvet kunde man bara ana under alla prylar.

"Å herregud", suckade jag. "Kan du inte städa ditt rum?"
"Tydligen inte", konstaterade han med en axelryckning.

Idag när jag gläntade på dörren möttes jag av samma röra kompletterad med en obeskrivlig stank.

"Jösses!" utbrast jag. "Vad är det som luktar?"
"Det är mudkakan från igår", sa han och nickade mot ett kladdigt paket på skrivbordet.
"Men hallåå! Borde du kanske göra något åt saken?"
"Det är ju därför jag har öppnat fönstret."

***

Till hans försvar bör dock sägas att han nu i skrivande stund är i full färd med storstädning, ackompanjerad av outhärdlig musik och ett buttert muttrande.


onsdag 17 januari 2018

LasseMajas Detektivbyrå - FudgeMysteriet

Sextonåringen öppnar kylskåpet och begrundar innehållet.

"Vad hände egentligen med all fudge? Gav du bort allting?"
"Jag gav inte bort något alls och åt själv inte en enda", säger jag. "Fick du inga?"
"Nå kanske tie...." 

Vi tittar i hos den skyldige som försöker se väldigt oskyldig ut. Det lyckas inte. 

Kompenserar sextonåringens (rätt så väntade) förlust (både fudge- och Insomnolecence-dito) genom att snabbt slänga ihop några knapriga godisbitar.




 

tisdag 16 januari 2018

Motherhood 2018

Sextonåringen deltar i E-sportsturneringen Insomnolecence som Prakticum ordnar. (Jag skulle annars tipsa om att man kan följa med kvällens sista match på livestream, men spelet är det fasansfulla Counterstrike som väl mest går ut på att få livet av sina motståndare på brutalaste möjliga sätt på kortast möjliga tid.) Hans dröm är väl att livnära sig som E-sportare så detta är ju en bra början.

Imorse skrev jag till honom på Whatsapp och frågade hur gårdagens matcher gått. När han inte läste mitt meddelande på ett par timmar frågade jag artonåringen om hans lillebror alls är vaken.

"Jag hoppas verkligen de", svarade artonåringen, "fö han stack just iväg ti skolan." 
"Jag ville bara fråga om hans turnering...."
"De vann sina gruppspelsmatcher igår. Har två till ida"
"Oj vad bra. Vad heter laget?"
"Me2."
"...?"
"De grundade de 2013 och ironiskt nog e de aktuellt atm."
"Atm? At the moment?"
"Jepp." 

Artonåringen klev in här ikväll men sextonåringen stannar hos sin Far för att spela de sista matcherna. Tänk att jag någon gång trodde att han bodde mera hos mig för att han älskar mig så mycket mer än sin Far*. Men nu har han köpt en ny spelskärm med sjukt mycket bättre FPS till den andra adressen och plötsligt syns han inte till här längre. 

Snopet värre. 

Med artonåringen diskuterade jag hans studentskrivningar, studieplaner, arméstart samt eventuella sommarjobb. När han skrev in studentskrivningsdatumen i min kalender och lade till sitt namn efter varje notering konstaterade jag att det hade han ju inte behövt göra; vi är ju inte så många som skriver studenten här i år, jag fattar ju vem anteckningen gäller. 

"I och för sig", sa den näsvise killen, "men du har ju också skrivit Boys på varannan vecka i kalendern. Skulle du inte komma ihåg att vi är pojkar om där bara stod Barnen?"

Touché.

* skojar! (Lite.)