söndag 22 april 2018

Tala är silver men tiga är guld?

Lite tyst här på bloggen, tycks det. Eftersom jag reser till München imorgon lär det inte bli något större liv i luckan här de närmaste dagarna heller.

Men mina fönster är åtminstone rena och idag har jag läst två tredjedelar av Laura Manninens Kaikki anteeksi. Ännu har i boken inget sådant hänt som jag  inte själv antingen förlåtit eller blivit förlåten för. (Men parförhållanden är ju knappast mitt starkaste område, så.)

 
And that's all I had to say about that. Skärper mig kanske med skrivandet när tillbaka i slutet av veckan.

onsdag 18 april 2018

naturlig prozac

Lämnade bilen på jobbet, tog metron till centrum, drack en smoothie, köpte allergimedicin, kontaktlinser, ett par skor och två kavajer (- fel storlek? tänkte jag när jag prövade dem hemma senare, sablar! -) drack en smoothie till, promenerade hem via Granit där jag köpte nya galgar för nya kläder, drack en smoothie till, drog på mig trikåerna och drog ut på stan, igen. Idag var det lätt att springa och jag blev sjukt lycklig men till sist blev jag också så hungrig att jag trodde jag skulle avlida. Släpade mig hem och slängde i mig en tallrik avocado, skinka, ägg och räkor. 



Nu försöker jag bli sömnig. Det lyckas inte särkilt bra så hällde upp ett glas rödvin som hjälp. Imorgon bitti är jag säkert lika sömnig som imorse då jag tvangs snooza för att se vidare på min dröm, där en udda tant - som senare visáde sig vara jag själv - hade en liten mysig bokbutik. 

tisdag 17 april 2018

Jason: Very stiff.

Klickrubrik, ha-ha. 

Sorry to disappoint you.

Jason var min kinesiska massör idag.  
"Very stiff shoulders, very stiff back, very stiff neck." 
 
***

Min äldre son hoppade hux flux på ett plan till Budapest i förrgår. Jag grälade avundsjukt på honom för hans ansvarslösa livsstil och föreslog att han skulle flytta hemifrån. Det ville han inte.

Min yngre åt ikväll en avokado med räkor och packade sedan sin väska och knallade iväg till sin Far.

"Vaknar du imorgon?" frågade jag.
"Jupp. Har en rolig dag i skolan ju. HTML och sånt."

***

Nu ska jag tvätta bort min lermask ur ansiktet och annat viktigt.


lördag 14 april 2018

Schwung....

...sa det, och en vecka passerade. För första gången på länge har jag haft så mycket jobb att knappt hunnit tänka en egen tanke under arbetsdagen. Tisdag tvangs jag skippa min bastutur på grund av husbolagets styrelsemöte. Onsdag lyckades jag äntligen påbörja min skattedeklartion varefter jag släpade min äldsta son till Galna Dagarna för att pröva kostymer eftersom han nu bevisligen blir student i år. Det började krypa i hela kroppen av att stiga in där i larmet och efter att ha prövat två i vilka han såg ut som en förvuxen seriefigur gav vi upp och gick till Halonen i stället. Där hann vi precis hitta en lämplig modell för extra långsmala och konstatera att buntarna måste förlängas innan butiken stängde. Torsdag kväll gick återvände vi alltså för att mäta upp korrigeringarna och beställa studentmössa. Tittade samtidigt in i en presumtiv festlokal och skickade upprymt bilder till sonens far. Denne vidhöll dock bestämt att festen kan och bör hållas hemma hos honom. När undertecknad ifrågasatte hållbarheten i detta arrangemang föreslog sonens far en planeringspalaver för att fördela ansvaret. Ser man på. Så går vi med andra ord vidare tillsvidare.

Efter allt detta sprang jag ett varv runt Brunnsparken i för tunna trikåer och för varmt på överkroppen. Hormoner, gatudamm, pollen och en fullspäckad vecka gjorde mig totalt kraftlös och oföretagsam. Halv tio klampade sönerna iväg till butiken "för det tycks ju inte serveras någon mat i det här huset idag". Nej då, det tycktes det inte.

Igår efter jobbet min vanliga runda med gym, hämt-sushi åt mig och sextonåringen eftersom artonåringen åkt iväg och hälsat på kusinen och himmelsk bastu. Hann dricka ett glas bottenskylt med rödvin innan jag kröp i säng, släckte lampan klockan elva - när hände detta senast på en fredag? - och sov tio timmar i ett sträck.

Ute full vår, längtar oerhört till landet där inte ögonen slammas igen av gatudamm eller halsen känns som ett rivjärn och solen säkert värmer och det börjar grönska och man har naturen rakt inpå.

måndag 9 april 2018

Flickalillifiering (tytöttely)

Mina söner kom äntligen hem! Vi hade inte täffats på över två veckor tror jag. Men den äldre var ledbruten och asocial efter att ha vunnit höntsä-futsal-FM-guld igår och den yngre var mitt i ett spel när maten blev klar så han åt i sitt rum. Ett kärt återseende trots allt.


Artonåringen och jag diskuterade som sagt hans framtid och prioriteringar över chat förra veckan och det blev inget bra alls. Kunde än en gång konstatera att det är omöjligt att kommunicera mångsidigt genom elektroniska medel. God kommunikation kräver fysisk närvaro; så är det bara. Är nu mycket mindre oroad över hans framtid efter att ha rufsat om honom i håret och serverat honom Burana och magnesium och lax med potatis. 

(Mindre orolig och mindre arg även om han sa att "Sluta oroa dej, jag kan alltid fara till Barbados och bli en Instagram-stara om jag inte kommer på vad jag vill studera" samt "Jo jo du började studera genast efter skolan, men hej, du är flicka.")

torsdag 5 april 2018

Trädfällningspåsk

För den som inte är på Facebook men eventuellt kan vara intresserad (Läs: min Far) så kommer här en recap av påskhelgens trädfällningstalko.

Planen var följande: mer hafv och mer solnedgång:



Bror och svägerska anlände punktligt tio trettio på långfredag morgon med pickup, Avant och klabbmaskin.

 
Svårt att beskriva effektiviteten i ord, eller ens bild. Träden föll som käglor och vi samlade ris och eldade som besatta. Kokkon ville inte ta sig och fick vi fjutt på den först efter att Styvfar tipsat om att tända med torr bastuved. Voilá!


...och nu är det ju inga små träd vi talar om....





 

("Vi kunde ju varit i Paris på påsken", sa svägerskan. What? Why?)



Min tomt är ju något utmanande då den är så brant, men envisheten hos min Bror är häpnadsväckande. Med ett idogt frammande och backande tog han Avanten ner till stranden medan han grävde väg genom snön.


När träden var fällda och riset eldat återstod att roada upp stockarna till huset för klyvning. Lördag morgon vaknade jag av att Bror redan brummade omkring på tomten i ottan. (Okej okej, klockan halv tio, men ändå.) 

 


I slutskedet krisade det till sig då rampen han byggt för den brantaste biten tappade greppet gång på gång och åtminstone för oss åskådare med hjärtat i halsgropen såg det ut som att han stjälper eller trillar på rygg när som helst.


Men på någon vänster tog han sig upp och fick de sista stockarna med sig.




Efter detta frågade jag om han eventuellt vill ha kaffe. "Fyra smörgåsar med ost", beställde han, eftersom han ätit endast fyra smörgåsar med ost till morgonmål någon timme tidigare. (Genfel? Red. anm.)




Sedan följde klyvningsarbetet. Det gick som på räls (om man bortser från att det ur min synvinkel var det tyngsta och mest utmattande arbetspasset på hela helgen eller kanske någonsin under hela mitt lilla liv). Bror matade, Svägerskan sorterade och jag bar in i vedlidret. En och en halv, två timmar kanske? 




Ni ser mängden stockar, eller hur, och föreställer er tyngden på våta tallvedsklabbar. (Jag gick inte till gymet när jag kom till stan.)


Under dagarna två fälldes på min tomt sju stora träd (sex tallar, en björk) och fyra-fem mindre (enar, tall och asp). På Brors tomt två granar; en jätte och en mindre, ruggig en. Så liten och ruggig att Bror beslöt fälla den utan större förberedelser, vilket resulterade i att den efter våra panikartade rop och fruktlös motverkan och snördragning inte föll ut på isen utan åt andra hållet. Men lyckligtvis mellan utetuppen och Brors stuga. (Som de facto har en buckla på åsen från tidigare. Tekevälle sattuu.)

Mellan varven matade jag oss med gravlax, ägg, rostbiff, smörgås och rökt lax. På kvällarna fick vi bastu hos Mor och på nätterna sov vi som klubbade. 

Så här såg det alltså ut innan...



...och efter.


Och så här såg  - den om projektets omfattning intet ont anande - bloggaren ut innan talkot...
 
...och efter:
 
 
(Helgen innehöll även ett fall pladask på gårsdplanen på väg till utetuppen iklädd Crocs; ett 40-gradigt bastubad då det alltför sent gick upp för mig att färsk ved inte brinner bra, morgonmål i sängen med en god bok på måndagen då det äntligen var så asigt väder att man inte kunde knalla ut och kvista buskar samt, som ni såg tidigare, lite örnskådning.)

Huoleton Huhtikuu

Vi hade Muoviton Maaliskuu och nu tydligen Huoleton Huhtikuu. 

(Borde ha skrivit detta inlägg på finska men nu blev det inte så.) 

Helt bekymmersfri är månaden inte. Till exempel har jag fortfarande dåligt samvete för att jag under plastfria mars månad köpte typ tre tygkassar vid olika tillfällen och ändå alltid glömde ta med dem till matbutiken och tvangs köpa plastkassar. 

Ett annat bekymmer är roskisen (soppåsen) som läckte i min bil på vägen från stugan. Jag intalade mig att det var bara smulten snö, alltså vatten. Idag två dagar senare när "vattnet" på gummimattan inte ännu hade torkat och min bil luktade som om någon dött i den var jag tvungen att inse att det var laxfett.

Gummimattan ligger nu i blöt i badrummet.

Eventuellt oroar jag mig också lite för min förstföddes närframtid. Utryckte mig min vana trogen ytterst diplomatiskt i saken och fick som svar en radda huvudlösa förklaringar - som påminde mig om förklaringar från övriga individer som hört mitt liv till vid olika tillfällen, inga namn nämnda - och ett avslutande "Ommmmgggg är du retarded eller". Telefonsamtalet som följde efter denna chattdiskussion varade inte länge då jag fick luren i örat av personen i andra ändan.

Bekymmersfri, my ass.  

Men hej, jag fick som fick också (sain kuin sainkin) några bilder på örnar under påskhelgen! 

En som flög upp från isen efter kvällens bastubad. 
(Alltså mitt bastubad, inte örnens, ha-ha.)


Och den här, som seglade i vinden ovanför stugan när jag redan var på väg hem till stan och fick gräva fram kameran ur bakluckan.



måndag 2 april 2018

lördag 31 mars 2018

Rajansa kaikella

"Rajansa kaikella", sanoin kälylle kahden päivän puusavotan jälkeen.
"Niinpä", hän vastasi. "Eikä me olla lähelläkään vielä!"






 

onsdag 28 mars 2018

Sommartider hej hej

Blev inte så mycket sovet förra natten. Sommartiden eller? 

Julen är i alla fall förbi. Det bevisades igår kväll när huvudet plötsligt trillade av en keramisk ren från Pentik som stått på mitt fönsterbräde hela vintern. Det var ingen dyrgrip men en av tre (= representanter för min lilla familj) och hade ett stort känslovärde. Alltså knallade jag till närbutiken och köpte en tub med snabblim med vilket jag lyckades foga fast huvudet på halsen igen och samtidigt först själv fastna med fingrarna i renhornen och rycka mig loss lagom bara för att av misstag limma fast en papperslapp i ena pekfingret och några obestämda partiklar i det andra. De satt hårt fast ännu imorse när jag kom till jobbet och jag kom att tänka på min Far som brukar påminna mej om hur jag i min ungdom under våra sällsynta pysselstunder satt med diverse prylar fastlimmade i händerna och gnydde "voj vittu, vittu".

För övrigt reste min yngre son till Aten med sin pappa och den äldre avnjuter KäTy och Ohi On på den andra adressen över påsken. Jag packar stugsakerna och åker iväg någon gång under morgondagen. På agendan finns trädfällningstalko med Bror och Svägerska. Syster meddelade att hon absolut inte deltar i trädtalko - ("Du är inte ens bjuden!" sa räven) - och undrade varför i all världen min Bror vill hjälpa mig med dylikt. Jag försökte förklara att trädfällning är hans hobby och fick en gapande smiley med uppspärrade ögon som svar. Ja, nog kan man ju undra, men av någon som i tiderna önskat sig en sittgräsklippare i studentgåva kan man väl vänta sig vad som helst.

Återkommer med rapport när jag vet om träden föll och åt vilket håll eller om vi bara drack vittvin i solen och planerade ofog. 

Förresten, ersatte renarna med några högintelligenta påskharar.



Glad Påsk! önskar "Trädmagneten", som deltog i trädtalkona som barn, mest som riktande rekvisita.

lördag 24 mars 2018

Storstädning

"Får jag städa ditt rum?" chattade jag till artonåringen vid elvasnåret.
"Ne ja göö de helst själv", skrev han tre timmar senare när han vaknat.
"Sorry", svarade jag. "Too late." 
"Jahha. Ei voi mitään. Tack I guess."

Det är ett under att han hållits frisk hela vintern i den där röran.

Senare gick det upp för mig att sönernas far lämnat dem över helgen. Modershjärtat plågade mig och jag bjöd sextonåringen på sushi. (Han hade ätit en mudkaka till middag igår.) Bakom oss satt en fet dam i knallgrön mundering. Plötsligt plockade hon ut en mobiltelefon ur sin behå och fotograferade sin mat. 

Rafflande, eller hur? 

För övrigt? Tusen och en idéer, men.


Think less, do more.

onsdag 21 mars 2018

Sigmund och gänget

Eventuellt varit lite på krigsstigen med min artonåring eftersom våra prioriteringar inte riktigt tycks mötas. Jag tycker ju att han eventuellt kunde söka sommarjobb och studieplats och läsa till skrivningarna, men han själv tycks tycka att han ska leva på chokladglass, spela FIFA och titta på fotbollsmatcher och ränna omkring med sina vänner på stan in på nattkvisten. (På en måndag.)

Nå, nu flyttade jag dem till sin Far och droppar ansvaret (som ju i abiturientens fall inte är mitt hursomhelst). 

Chattade till artonåringen på eftermiddagen när jag antog att han var klar med psykologiexamen.
"Hej Freud, skriver du ännu?"
"Nej Sigmund, inte längre." 

Han tyckte det gått hyfsat och vid närmare eftertanke var väl också min Mor orolig för mitt läsande i tiden. Detta minns jag inte annars, men hittade en gång bland gamla dagboksanteckningar en lapp jag lämnat åt henne under skrivningarna. Den löd ungefär så här:
"Jag är på kaffe med en långhårig kille - nej, knappast någon svärmorsdröm - och far sedan med flickorna till KY. P.S. Var inte orolig, jag har läst en geografibok idag."

Det blev tyvärr inget mer kaffe med den långhårige - och på KY hade alla killar collegetröjan intryckt i byxlinningen - men nog fem L och ett M.

Now, gotta go. 

P.S. Var inte oroliga, jag går till jobbet på dagarna.

fredag 16 mars 2018

Moses och berget

"Får man en kram?" frågade jag sextonåringen.
"NEJ."
"Om inte Moses kommer till berget så kommer berget till Moses. Eller hur var det."
"Va?"

"Förstod du inte metaforen?"
"Att du är en jude?"

torsdag 15 mars 2018

Bord, duka dig!

Distansarbetade idag ytterst effektivt med endast ett kort avbrott då jag gick ut efter tulpaner och en poke bowl med lax till lunch. Efter arbetsdagen använde jag ett par timmar till att hjälpa artonåringen med hans CV på tre olika språk. Någonstans mitt i processen och den finska versionen blev han fustrerad och draperade huvudet med ett söndrigt dynvar och pärklade "purjeentekijäommeltamisen auttaja, eller vad satan heter det!"


Det blev ändå bra till sist och vi hade mycket roligt under det att.

Igår eftermiddag bommade jag lite ex-tempore skjuts av min (ex)-svägerska för att närvara vid min (ex)-svärmors födelsedagsfirning. Detta föregicks av att jag tagit metron till jobbet (- igen, jag, den inbitne bilisten, var ska vi slå kors! -) och kunde konstatera att det var mycket smidigt även om det de facto innebar tjugo minuter promenad och endast tolv minuter med allmänna transportmedel. Jag orkade nämligen inte vänta på spårvagnen utan promenerade till metron och eftersom jag inte kan gå långsamt så var jag genomsvettig när jag satte mig i metron vid universitetet. Hann just slita av mig alla mössor, vantar och halsdukar så var vi framme vid Kägeludden och jag drog på mig allt igen. Efter jobbet tog jag metron till Hagalund där svägerskan plockade upp mig.

Födelsedagsfirningen blev mycket angenäm och vi stannade i tre timmar. Idag berättade jag åt sönerna hur trevligt det varit att komma till ett dukat bord efter jobbet.

"Men du kan ju duka färdigt ikväll", sa sextonåringen, "så är det dukat när du kommer från jobbet imorgon."

Ja men det är klart! 

"...eller duka fram morgonmålet redan idag", fortsatte han. "Tänk så härligt att stiga upp till en färdig dukad frukost!"
"Som jag gjort själv", sa jag torrt.
"Men om du super så mycket på kvällen att du på morgonen inte kommer ihåg vem som gjort frukosten?" försökte artonåringen.  
"Ja men då mår jag ju så dåligt att jag inte kan äta den", sa jag. "Lose-lose."

Märkväl att ingendera barnet föreslog att det självt skulle duka fram middagen eller frukosten åt mig. Men med tanke på hur deras smörgåsar såg ut imorse var det kanske lika så bra.




fredag 9 mars 2018

Tapojensa orja - Hans slav slav

Isäni soitti tänään illalla kun olin salilla. En vastannut, vaan laitoin hänelle viestin jossa luki "Olen salilla...". Huomasin, että edellisen viestin olin lähettänyt eräänä perjantaina reilu kuukausi sitten ja siinä luki "Olen salilla, soitan sitten...."

Kun sitten soitin - välissä salin, sushin ja saunan - yritin kertoa hänelle että olen tapojeni orja. Koska en keksinyt sille oikeaa sanontaa ruotsiksi, on tämäkin kirjoitus suomeksi. 

(Google sanoo: Tapojensa orja = Hans slav slav)

Joka tapauksessa. Huomaan kirjoittavani erittäin vähän ja huonosti tähän blogiin nykyään, ihan kielestä riippumatta. Oikein hävettää lukea viime kuukausien postauksia, niin onttoja ovat. Tästäkään ei varmaan tule hyvä sillä jos ruotsin kieleni on ruosteessa, niin on suomen kielenikin. 

Olen yksinkertaisesti ruosteessa.

Alkuvuosi on ollut raskas mutta nyt onneksi alkaa helpottaa. Huomaan sen siitä että innostun taas asioista, haaveista, tapaamisista, ihmisistä, näkemästäni. Ja mikä parasta - nukun taas yöni hyvin. Monta viikkoa meni että heräsin aamuyöstä pyörimään, tällä viikolla herännyt vasta ensimmäiseen ratikkaan jos siihenkään. Oh joy, 7-8 tunnin yöunet.

Pyhitin tämän viikon ihan itselleni. Ha-haa! Niinhän minä aina nykyään. Oikeasti, kerroin eräälle ystävälle taannoin ettei elämässäni ole enää pakkoja. En yksinkertaisesti tee muuta kuin sellaista mitä oikeasti haluan tehdä. Vähän kärjistetysti tietysti, mutta suhteellisen totta. On töitä ja kodinhoitoa ja lapsia, mutta loput on valinnaista ja sen valitsemisen teen nykyään aika rankalla kädellä. Koska, Laura Voutilaisen sanoin - No hitto miksei? Eiköhän tässä jo miellytetty tämän elämän aikana ihan tarpeeksi, täysin turhaan ja oman hyvinvoinnin kustannuksella.

Siispä tällä viikolla, kun ei ollut muita huollettavia tässä kodissa kuin ihan minä itse, niin käytin aikaani tälleen:

Maanantaina sarjakuvakurssi Comics 101 jossain syvällä Kallion uumenissa, jolloin piti piirtää sarjakuva johonkin uutisartikkeliin perustuen. (Oma valintani: Applen työntekijät törmäilevät lasiseiniin)


Tiistaina kävin pilatestunnilla ja saunassa. Keskiviikkona kirjoitin pöytäkirjan - jonka voisi mieltää pakoksi ellen olisi ihan itse valinnut hallitustyön vapaa-ajanvietoksi - ja kävin pitkällä kävelyllä jäisessä viimassa. Torstaina laitoin tomaattikeittoa ja menin Maximin elokuvateatteriin syömään tapaksia, juomaan viiniä ja katsomaan muhkeasta nojatuolista tanskalaiselokuvaa "Kauhea Nainen", Den Frygtelige Kvinde, josta ehkä joskus toiste kirjoitan enemmän. Nyt totean vain että jotenkin minusta tuntuu että tässä feminismin aikakaudella nainen taitaa olla monin tavoin kuitenkin better off kuin mies, joka vaeltelee aika hukassa, saamatta minkäänlaista tukea tai myötätuntoa, tietämättä mitä häneltä odotetaan ja ehkä vielä pahempaa, mitä hän itse oikein haluaa. Mutta miehistä viis, sydämestäni toivon, ettei minusta koskaan (enää) tule noin kauheaa naista. 

Nyt juon punaviiniä ja suljin uutisten jälkeen telkkarin joka on nykyään aika turha kapistus, varsinkin kun sieltä tuntuu joka ikisen kerran kun sen avaan tulevan Mies ja Alaston Ase. Ei ole todellista.