måndag 15 januari 2018

Argt om singellivet (K-18)

Sitter och tittar på Efter Nio. Sjukt arg! 

(Familjemedlemmar kan låta bli att läsa p g a too much sensitive information.)

Heli Vaaranen - jag har inte tidigare heller imponerats av hennes uttalanden - sitter som bäst och säger att det är mera hälsosamt att vara i ett parförhållande än att vara ensam. Så långt kan jag kanske hålla med, lyssnar och nickar och väntar på att hon ska prata om  närhet och beröring; livslyckovillkor som är svåra eller åtminstone utmanande att uppfylla när man lever ensam och ibland känns det helt enkelt outhärdligt med den fysiska avskildheten. 

Men nej - visar sig att  det var inte är alls detta Vaaranen är ute efter, utan vad hon säger är att i parförhållandet äter man mer hälsosamt, dricker mindre, rör sig mera och är mera utomhus.

På RIKTIGT?

Gud sånt skitprat! I parförhållandet (- detta är baserat på min subjektiva empiri -) sitter folk och bälgar i sig vin till småtimmarna, äter kilovis med pasta och chips och godis och biffar och har en miljon kompromisser och måsten som gnagar på välmåendet, mycket begränsat med tid att röra på sig, ta "egentid" eller förverkliga sig själv eller sina behov (av avskildhet, lugn, kreativitet, you name it) som är viktiga (för många) som motvikt till tvåsamheten. 

För att inte tala om att den fysiska närheten - och den påföljande psykiska samhörigheten, jo, jag tror precis på denna tågordning -  som jag själv skulle klassa som orsak nummer ett att vara i ett parförhållande lyser med sin TOTALA frånvaro i otaliga äktenskap och parrelationer.

Surt sa räven? 

Kanske det, men trots att jag är avundsjuk på balanserade, kärleksfulla parförhållanden inkluderande sex och närhet och gemensamma planer så har jag aldrig förverkligat min kreativa sida eller varit i bättre fysiskt skick eller ätit mer hälsosamt än som singel (- och kan peka ut flertalet andra exempel på detta i min närhet -) och skulle not in a million years byta ut detta mot ett parförhållande utan sex och närhet, inte ens om jag i detta förhållande varje dag fick äta inréfilebiffar och ugnspotatis och sjukt gott rödvin.

UGH! Over and out. 

PS Och vadå klassa alla ensamboende som singlar? Jag bor inte ensam, men är ändå singel, och vet otaliga människor som bor ensamma men INTE är singel. Boendeformen har ju ingenting att göra med parförhållandet; det är 2018 för helvete!

söndag 14 januari 2018

Decluttering and Refocusing

Börjar efter en smärre svacka hitta tillbaka till rytmen och det goda här i lifvet. 

På lördag blev det kaffe med en god vän och senare bio. Filmen Viulisti var tyvärr inget mästerverk, men det är alltid ett nöje att se vackra människor och fint foto i kombination med stämningsfull musik. (Med vackra människor menar jag inte Olavi Uusivirta och Samuli Edelmann utan Matleena Kuusniemi och Kim Bodnia.)

Använde söndagsförmiddagen till att städa mina badrum och badrumsskåp, sortera mina smycken, mitt skrivbord samt byrån i mitt sovrum. Detta resulterade i sju-åtta roskisar (soppåsar på svenska). Kände mig ungefär tio kilo lättare till mods efter detta. Ska ta itu med klädskåpen och skosamlingarna härnäst. 

Mot eftermiddagen gick jag ut på stan och via några gallerier där det kan hända att jag hux flux reserverade två tavlor av grafikern Susanna Suikkari. De ska till stugan så inverkar inte på pågående decluttering i stadshemmet.

Trots att semestern var aktiv - fyra dagar golf, en dödsdalvandring, två löprundor, en hel dag promenerande i en djurpark och de resterande dagarna i genomsnitt 5-12 kilometer promenerande (förutom sista dagen då jag endast släpade mig till en närliggande strand och somnade så att jag brände ögonlocken) - så blev det ju en hel del långa luncher och middagar och tillhörande vin och kanske inte världens bästa nattsömn.

Gör nu alltså ofantligt gott för kropp och själ med vardaglig, hälsosam mat, hyfsad nattsömn och - thank you Lord! - gymet. Gjorde veckans tredje besök ikväll och fick ha damernas omklädningsrum för mig själv.



Frågade mina söner i vår Whatsappgrupp - som jag någon gång i tiden döpte till Familjen men artonåringen, då kanske sexton, döpte om  till Mamma frågar, Vi svarar - när de eventuellt dyker upp hos mig, imorgon kanske?

De vet vi imoron, svarade artonåringen. När jag hotade med att inte köpa någon mat innan jag vet bekräftade sextonåringen att han ska spela en dataspelsturnering hela måndagsnatten och antagligen stannar hos sin Far tillsvidare; storebror troligen likaså. 

Passar bra, jag börjar precis njuta av min tillvaro.

lördag 13 januari 2018

Balansen


Dödens dal

Nästsista dagen på resan beslöt en liten del av oss att vandra genom Mascadalen, vilket åtminstone jag har funderat på att göra varje gång jag varit på Teneriffa men det har aldrig blivit av. 

Dalen är åtta kilometer lång och sträcker dig från den lilla byn Masca i Teneriffas nordvästra hörn ner till havet. Byn ligger 650 meter över havet så vandringen slingrar sig nedåt mellan höga bergväggar. Mascabyn byggdes av guancherna, Teneriffas urinvånare. De kom ursprungligen hit från Afrika och bodde i grottor i klippväggarna under århundraden tills européerna kom och tog dem som slavar och de småningom dog ut. 



Vi anslöt oss till resebyråns grupp eftersom det är lite invecklat att utföra vandringen på egen hand. Min och Svägerskans idé hade varit att vi alla kör till Masca, vandrar ner till havet där hon och jag tar båten till Los Gigantes och slår oss ner på en terrass och dricker vin i solskenet. Detta medan min Bror vandrar tillbaka upp till Masca genom dalen, hämtar bilen och kör till Gigantes och plockar upp oss.

Needless to say var denna version inte populär hos min Bror, så vi valde grupputflykten. Det var start med buss tidig morgon från hotellet (nere i sydväst i Adeje) och vi stannade bara av och an uppe i Santiago del Teide  för ett sista riktigt toalettbesök och för att guiderna skulle kolla våra skodon. Svägerskans silverfärgade gympadoijor klarade inte checken, utan hon tilldelades riktiga vandringskängor. I det här skedet tyckte vi - som ännu kvällen innan funderat på att plocka med oss små vinflaskor i fickorna för att förgylla promenaden men ratat idén mest pga avsaknaden av toaletter under vandringen - att guiderna var lite fåniga, jag menar, hon hade promenerat och spelat golf i dessa skor hela veckan så nog borde de väl duga för en liten pittoresk naturstig?

Verkligheten gick dock upp för oss redan under den återstående bussfärden när vi snirklade oss upp på berget för att sedan snirkla oss ner igen längs de mest kringelkrokiga vägar medan guiden sa: "This will definately be the longest and toughest eight kilometres you ever walked." 




Redan under första etappen var vi flera gånger nära att stiga fel och en äldre dam vrickade foten och vände om. Vi andra blev uppmanade att känna efter om vi ville fortsätta och blev upplysta om att enda räddningssättet om vi skadar oss under vandringen är att räddningsmanskap hissas ner från helikoptrar och kommer springande längs stigarna med sin bår. Längsmed vandringsleden fanns numrerade skyltar upp till 56 (om jag minns rätt), för att räddningsmanskapet ska hitta fram till olycksplatsen.

Jamen dåså. Vi fortsatte trots allt. Det var fina landskap och enorma bergsväggar. Ganska tungt dock i och med att färden hela tiden gick nedåt och man hela tiden var tvungen att koncentrera sig för att se var man satte fötterna för att inte stiga fel.

















Solen nådde (lyckligtvis?) inte ner i dalen utan dök upp först under de sista två kilometrarna när vi närmade oss stranden. Vid det laget var vi rätt så utmattade.




Vi nådde stranden efter tre och en halv timmes vandring och hade då drömt om lyxtoaletter och vinterrasser, men ack så var inte fallet. Endast gassande sol, torka och några båtfärdsarrangörer och krabbor. 








Båten som tog oss till Gigantes var i alla fall större än den på bilden och serverade ett glas sangria. Japanen framför mig somnade och vaknade med ett ryck när han slog pannan så hårt i relingen att han troligen fick hjärnskakning. 

Klipporna vid Gigantes är mäktiga; kolla proportionerna i jämförelse med båten på bilden nedan.




Bussen avhämtade oss i Gigantes efter att vi väntat just så länge att vi svor på att aldrig mera åka på grupputfärd. Tillbaka vid hotellet tog vi oss stora öl och vittvinsglas och viftade med de frigjorda tårna i solnedgången medan vi tittade ut över havet och googlade höstens två dödsfall i Mascadalen innan vi gick och och åt på vår kvarterskrog och drack och dansade.

torsdag 11 januari 2018

Survival Kit

Jag gör mitt bästa för att bli vän med januari. Det går sådär.

Känns lite som att ha trillat in i ett vacuum. Eller en hink med tjära. Får inte riktigt fotfäste och har tappat riktningen.

Lyckligtvis finns det verktyg och botemedel.





söndag 7 januari 2018

Hemma igen och några ord om golfen.

Hemma igen efter två intensiva veckor. Landade igår kväll kring halv elva och fick en irriterande pratsam taxichaufför vilket man inte skulle behöva efter två veckor i sällskap av femton personer. Jag försökte trots allt konversera artigt om än korthugget om semestrar, sol och Lux-festivalen. Vid midnatt släpade vi upp tre kappsäckar, tre handbagage, två matkassar och två golfbägar till tredje våningen och beslöt packa lite lättare nästa gång.

Det blev fyra dagar golf: Amarilla Golf, Tecina Golf på grannön Gomera, Golf del Sur och Golf Costa Adeje. Spelet löpte på de två förstnämnda men sedan var det slut och mitt spel under sista rundan på Adeje var så farsartat att visste inte om jag skulle skratta eller gråta. På bilden nedan valde jag det första alternativet.

Amarilla Golf
Tecina Golf på grannön Gomera. I bakgrunden Teneriffa och Pico del Teide.
Golf del Sur
Golf Costa Adeje. "Ha-ha."
Nu åkte klubborna upp på vinden för några månader, även om de förstås borde infinna sig hos en Pro någonstans tillsammans med undertecknad. Kanske i vår; troligen inte.


Artonåringen spelade alla rundor och klarade sig mestadels hyfsat och vann åtminstone en runda. Sextonåringen hängde med som caddie och golfbilschaufför. Vi försöker övertala honom att börja spela nästa sommar - greencard har han redan - och med tanke på plånboken var det kanske tacksamt att han inte gjorde det än: det blev redan i detta läge rätt häftiga greenfees för den här lilla familjen. På torsdagen när en del av oss vandrade omkring i Mascadalen tog sig de tre äldsta kusinerna ännu till Par 3 -banan Los Palos för en runda.

Imorse vaknade jag efter förunderliga drömmar till sol och minusgrader. Hann dock inte njuta av vädret, för eftersom jag inte klarar av välitiloja eller halvfärdigheter så var jag tvungen att packa upp,  föra upp kappsäckarna på vinden och börja sortera och tvätta byke. Beslöt, igen, att packa lite lättare nästa gång. Använde ju inte nära på alla mina kläder men eftersom de alla vistats i samma skåp och luktar mögelfuktig södernresa så åker precis allt i tvätt förr eller senare. Pojkarnas byke utgör ungefär en femtedel.....



När jag inventerade kylskåpet så resulterade det i grundlig tömning och städning av både det och frysen innan jag kunde förmå mig att gå till matbutiken och fylla på förråden. 

Nu är det mörkt och jag antar att jag borde ställa mig in på den annalkande arbetsdagen. Borde ha köpt godis åt teamet på flygfältet men det glömde jag fullständigt bort, eftersom jag vid det laget inte ens kom ihåg att jag har ett jobb. Så kan det gå.

torsdag 4 januari 2018

Learnings from the South

När man reser med femton andra personer hinner man INTE blogga eller redigera fotografier.

Det går - om man är tonåring och troligen av personlighetstypen ENTP - att argumentera i två timmar om betydelsen av ordet phase.

Att vara elvaåring i detta gäng är traumatiskt som fan. "I am getting sadder and sadder, having to spend time with you guys. Can I go? I will go now."

Vi har tagit förnuftet till fånga sedan senaste resa. När vi har utfärd följande dag beställer vi bara en flaska vin. (Per man.)

Inte ens två veckor räcker till. Resan närmar sig sitt slut och vi inser att vi på fredag borde 1) köra mönkijäsafari 2) åka på båtutfärd 3) spela Los Palos golf 4) ligga på beachen 5) shoppa 6) ligga vid poolen 7) åka till Playa de alas Teresitas 8) ha palaver med hotellchefen Rebecca för att diskutera stulna poolhanddukar 9) sitta på terrasser och dricka vittvin och läsa böcker samt 10) packa våra resväskor.

Hasta luego, Tenerife?

torsdag 28 december 2017

hashtag #youcallthisvacation?

Alltså, terapikostnaderna som den här resan kommer att resultera i?

Är ju van vid att mina tonåringar dissar och retar mig allt vad de orkar men nu tycks de har fått en massa bundsförvanter. Idag har jag bland annat fått höra hur lame mina instagram-hashtaggar är ( - jag menar; vem skriver #cactus när den postar en bild på en kaktus, LAME! - ), hur mycket jag äter, hur mycket jag springer på toa, hur alla sexton resenärer måste anpassa sig till hur mycket jag äter och hur ofta jag springer på toa. 

Planen för morgondagens utfärd är att jag reser i samma bil som mina värsta fiender; artonåringen, styvbrorsonen samt Styvfar. Deras uppgift är att dissa mig allt vad de hinner och vi stannar inte på toa en enda gång och det enda jag får att äta är en chokopatukka.

Det som är ännu mer lame är att jag spelade bäst av damerna idag på Tecina Golf på Gomera men lyckades tappa scorekortet mellan parkeringsplatsen och baren. Eget fel, skulle Systersonen säga. (Lyckligtvis fanns det vittvinsvinkku i baren!) Segern gick till Styvbrorsonen vilket den säkert gjort även om jag hittat scorekortet. Igår vann jag faktiskt familjetävligen på ett blåsigt Amarilla Golf med mina 29 poäng så har väl gjort mitt.

Vackert, vackert på Gomera. Hinner inte räta till horisonten på den fasliga selfien, måste springa iväg på middag. Jag menar, alla vet ju hur mycket jag äter. Hasta luego!






 

måndag 25 december 2017

16

...var namnet på en ungdomsserie någon gång i början av nittiotalet, men här syftar jag på antalet släktingar som rest ner till Teneriffa för att fira jul. Två av dem - de äldsta - tog ett par veckors tjuvstart och var därför bruna som pepparkakor när vi övriga kom fram. En av oss - den yngsta - löpte risk för att bli på efterkälken eftersom det i taxin på väg till flygfältet klarnade att hans pass gått ut. Den saken ordnade sig dock hos polisen på fältet. En annan av oss - en sexton, faktiskt - löper risk att bli kvar på holmen eftersom det vid incheckningen på hotellet klarnade at hans pass förvunnit spårlöst under resans lopp. Vi hoppas att konsulatet i Las Palmas kan rädda honom ur knipan när julhelgen är över.

Min egen lilla familj har tillsvidare rese- och persondokumenten kvar, men med tanke på att två av dem bor ihop med sina lymlar till kusiner och därmed kan hitta på all världens hyss under återstoden av semestern så ligger jag lågt med att hurra tillsvidare. Själv var jag naiv nog att tro att min sextonåring skulle dela lägenhet med mig, men tji fick jag oh förfogar därför nu helt själv över en tvårummare terrasser i två riktningar. Typiskt nog har jag inte sol på någondera om inte man räknar med en strimma som just och just värmer ansiktet över takkanten vid eftermiddagskaffet. Lyckligtvis kan jag snylta på syskonens solterrasser om det vill sig.



För två år sedan var vi så bortskämda med värmen här att vi bara packade kortärmat i år. Nu är det så kallt på kvällarna att vi sveper in oss i scarfar och dunvästar vid middagen under värmelampor och vinden på stranden var kylig i förmiddags. Men mitt på dagen är det solbadarvarmt i lä och när jag joggade längs stranden vid femsnåret idag påstod en termometer tjugofem grader. Idag syntes inte ett moln på himlen Imorgon ska vi försöka oss på golf och för det lär vädret vara perfekt. Idag blev det bara en runda minigolf som mental träning.




"These are all my children", sa min Mor stolt åt kyparen igår kväll efter vin och sambuca. Helt sant var det ju inte, men en försvarlig klan är vi. 


 

torsdag 21 december 2017

Darkness is the new black.

Har alltid svurit på att höst- och vintermörkret inte påverkar mig, men det får jag nog ta tillbaka. Sällan har jag väl varit så trött och oföretagsam som under de senaste veckorna. Så trött redan klockan sju att kunde gå rakt och lägga mig. Vilket jag såklart inte gör, av rädsla för att vakna klockan två, utan vakar i stället med nyfunna Netflix eller andra hyss till närmare midnatt och sen kan jag verkligen inte sova utan är plötsligt klarvaken och ligger och tänker på alltmöjligt och tänker "tänk inte på någonting" vilket ju inte funkar särskilt bra eller försöker med våld spärra upp ögonen tills de går fast av sig själva ( - ett tips jag läste någon gång - ) eller börjar räkna får eller långhåriga kossor vilket heller aldrig leder någonstans för jag räknar nog men några kreatur ser jag inte utan i stället märker jag plötsligt att jag tänker på något helt annat, igen, samtidigt som min hjärna snällt räknar trehundratjugo, trehundratjuogett i bakgrunden.

"Insomnia?" frågade sextonåringen. Något sådant, temporär dock får man hoppas. 

Tisdag körde jag ut till stugan där jag använde kvällen och natten till ovanstående varefter jag steg upp i ottan för julgröt- och kaffe med gårdsfolket innan jag körde till kontoret. Hoppas att stugan nästa gång jag åker dit ligger under ett lagom täcke med snö. Nu var det mörkt som i säcken, men åtminstone hade jag elektricitet den här gången.

Och inatt, efter en timme på gymet igår kväll, sov jag faktiskt som en stock och känner mig äntligen som en fungerande människa igen.


"Vad fan gör du här?" frågade artonåringen förresten när jag kom tillbaka från stugan. "Här har man fått vara i lugn och ro i typ tjugoåtta timmar och nu ska du mittiallt komma hit och störa."

Öh....jag bor här?

söndag 17 december 2017

Skumrask

Att äta något en söndag kväll i den här stan?

Träffade väninna på Strindberg för en saltbit och en glögg. Kyparen - som representerade en sexuell minoritet så till den grad att han nästan var en parodi på den - meddelade att glögg ordnar sig men köket är stängt eftersom det blir valomerkki (ljussignal låter bara inte lika bra) om en kvart. Vi schwefte glöggen och när ljuset slocknade mitt i något asgarv var jag säker på att det blivit strömavbrott igen, tills jag kom ihåg.

Vi googlade resultatlöst närliggande öppna restauranger och promenerade sedan till café Esplanad för att ta ett glas vin och sallad. Salladerna hade stått framme i rätt så många timmar och vi förvisades till en kö där vi rätt snabbt ångrade oss och promenerade söderut. Krog Roba, Pastis, YesYesYes, allt var stängt och kolmörkt. När vi klev in på Bar Paloma Vino y Tapas blev det knäpptyst och klientelet vid bardisken - en rad med fem unga representanter för en sexuell minoritet - stirrade på oss som om vi klivit in objudna på en privat fest. Vi bromsade in och frågade om stället är öppet.

Jo, det var det. Det var en snygg och gemytlig bar som till och med hade små vita frottéanddukar för engångsbruk på toaletten. Tapaslistan begränsade sig till fem rätter av vilka en var slut. Jag beställde ett torrt vittvin som var sött och väninnan ett mustigt rödvin som bartendern - en ung tatuerad kille som antagligen aldrig druckit vin i hela sitt liv - var tvungen att rådfråga det övriga klientelet om (uppenbarligen alla antingen hans kolleger eller chefer eller någon annan form av den lokala Stora Robertsgatan-mafioson) innan han kunde erbjuda något. 


Stället var inpyrt av tobaksrök trots att det var snyggt på ytan och ingen förstås rökte inomhus åtminstone den här kvällen. (När jag tog bilden hade mafioson klivit ut på gatan för en cigg.) Omöjligt att beskriva stämningen men den var minst sagt skum och vi åt oss småfnissande genom tapenaden och serranon. Skakade på huvudena och undrade om baren faktiskt bara var en kuliss för någon helt annan affärsverksamhet.

Vilket fick mig att tänka på hur jag förde en tamburmatta till kemtvätten  igår. När jag promenerade längs gatan med den hoprullad under armen strirrade folk så mycket på mig att jag fick lust att ropa "En minä ole tappanut ketään!" men höll mig, eftersom det knappast upplevts som mindre suspekt.

torsdag 14 december 2017

Äventyr på landet

Körde ut till stugan måndag kväll för att njuta av stillheten och jobba distans på tisdag. Stillheten i form av snö började falla tidig morgon och fortsatte ihärdigt hela dagen. Vädret hade tydligen inte tittat på Foreca som sa att nederbörden från och med klockan tre skulle vara bara vatten.

Innan mörkret föll hann jag ner till stranden och ta några bilder. Stämningen var närmast spöklik; knäpptyst och färglös.






Senare blev det full vinter. Någon gång under förmiddagen beställde jag plogning "utifall att snön inte skulle smälta". Det såg nämligen inte sannolikt ut.








När strömmen gick första gången vid fyrasnåret tände jag en massa ljus och en brasa och kollade på nätet att halva Lovisa var utan el. Lyckligtvis kom den tillbaka vid femsnåret och jag passade på att ladda alla mina elektroniska apparater som vid det laget var nästan tomma. Diskade snabbt undan och tappade också upp vatten i olika fat och promenerade omkring med ficklampan i byxlinningen just in case att strömmen skulle gå igen. 


In case inträffade mig och fyrtiotusen andra igen klockan sex när jag precis ställt spaghettivattnet att koka på spisen. Slog mig ner vid brasan och läste i stearinljusets sken. Ett par timmar senare drog jag på mig yllesockorna och åt en kall kvällsvard. 




När plogbilen kom efter åtta beslöt jag mig för att flytta upp bilen till övre parkeringsplatsen eftersom jag antog att jag aldrig kommer upp för lilla backen om det fryser på under natten. Vädret var vid det här laget rätt så intressant. Det började bli plusgrader och snö föll konstant och med öronbedövande oljud från hustaket och även runtomkring ute i den kolmörka skogen och i huvudet på den som tassade med en blek ficklampa under ett träd. I detta skede kände jag mig ganska så liten och ensam och ganska glad att inte behöva vistas länge utomhus.

Vid niotiden gav jag upp eftersom jag var uttråkad och inte vågade använda mina sinande dator- och telefonbatterier till att se på film så jag kröp under täcket med min bok och lade en lämplig hög med kläder bredvid mig utifall att det skulle bli svalt under natten. 


Strömmen kom dock tillbaka just efter detta och huset lystes upp av lampor i alla hörn. Vid det laget var jag dock så sömnig att jag kravlade upp och släckte överallt och sen lade jag mig att sova. Vilket jag också gjorde, till klockan tre.

"Började du titta på Netflix?" undrade sonen som jag berättade åt. Men nej, jag funderade på livet tills jag somnade om någon gång mot morgonkvisten. 

På morgonen hade hälften av snön smultit och det blåste en hård vind. 

"Det här klarade vi ju bra, du och jag", sa jag åt stugan efter morgonmålet. Den skarpsynte kan se en havsörn segla i vinden ovanför huset.


Jag körde till jobbet när det börjat ljusna. Stugvägarna var grötiga isbanor varvade med frusna översvämningspölar som det bara var att gasa målmedvetet igenom. 

Solskenet på motorvägen kändes förhållandevis overkligt efter det gråsvarta dygnet.