måndag 30 mars 2015

Nedräkning

Fick telefonledes veta min sista arbetsdag. Efter juni är jag fri som fågeln.

Lyckan över detta tillstånd kanske har dunstat om ni frågar mig i november, men idag firade jag med fånleende promenad i snöblask och påföljande euforisk fuldans i all min ensamhet.


Dagens visdom: folk borde jobba mindre, sluta klaga på vädret, se sig omkring och dansa mera i sina vardagsrum.

lördag 28 mars 2015

Rikoo on riskillä ruma

Olin poissa töistä neljä viikkoa. Sellaista taukoa työelämästä ei ole tainnut olla koskaan ennen, ellei äitiyslomiani lasketa. Lomani ovat aina olleet korkeintaan pari kolme viikkoa putkeen. Alun tekemättömyys ahdisti vietävästi, loppua kohden alkoi tuntua siltä ettei töitä tahtoisi tehdä enää ikinä ja jopa pelkäsin, etten muistaisi mitä siellä tehdään. Päivien lempeä rytmi alkoi tuntua lähes nautinnolliselta, olo hyväntuulinen, kiireetön ja itse rauhallisuus.



Kaksi tuntia toimistolla ja kaikki palautui mieleeni, muistin tasan tarkkaan mistä onkaan kyse, kuin en koskaan olisikaan ollut poissa. (Enempää en sano. Olkoon tuo lause täysin neutraali.) 

Kotona palasi aamustressi ja kiire, enää ei jaksanut niin kärsivällisesti herättää nuorimmaista joka jää puoleksi tunniksi nukkumaan kellonsoiton jälkeen, kylpyhuoneessa armoton aamuryysis ja työpäivän jälkeen eteisen sotku johon kompastua, väsymys ja nälkäkiukku ja mihin nämä illat katoavatkaan.

No, tästä saa nauttia enää hetken aikaa, loppu häämöttää, enää yksityiskohdista sovittava niin tiedän milloin alkaa seuraava vapaani jonka kestosta ei sitten mitään tietoa. Ensimmäistä kertaa elämässäni alkaa tuntua siltä että saatankin nauttia pakotetusta vapaasta. 

Toivottavasti en nauti niin että kuljeskelen tukka kiharalla trikoissa loppuelämäni.



(Kuvat otin keskiviikon lumisateessa.)

torsdag 26 mars 2015

Vattnar blommor.

Vad glädjande att se att jag är oersättelig på jobbet trots allt.



/Marknadsföringsekonomen

PS Jag hoppas det är sista gångern jag publicerar så här oestetiska bilder på nätet.

onsdag 25 mars 2015

tisdag 24 mars 2015

Inga läxor idag heller.

Klockan 18.40.  

Den rödhårige har suttit som fastnaglad framför datorn sedan han kom från skolan.

"Har du läxor till imorgon?"
"Nej."
"Har ni verkligen aldrig några läxor i den där skolan?"
"Jag har moddaprov imorgon."

Vilken tur att jag råkade fråga. Nu är han placerad i provläsningshörnan. 




Detta är samma barn som jag imorse efter sju väckningsförsök frågade om han tänkt bo hemma hos mig också som vuxen för att hinna till jobbet. Svaret var en axelryckning.

söndag 22 mars 2015

Äntligen.

Vinden var bitande kall, bastun varm i timtal, ljus tändes, vinflaskor öppnades och brasan sprakade hemtrevligt medan isen dånade där ute.

lördag 21 mars 2015

Ett barn här, ett barn där

"Din bror stannade på Parkgatan", säger jag åt trettonåringen. "Skulle du också hellre ha varit där?"

Den rödhårige skakar på huvudet medan han sörplar i sig kakaon genom sugrör, ena foten redan ute ur köket.

"Nej för här finns ju din kära mamma", myser jag.

"Jo. Och det är ju just precis därför jag är här." Han sätter sig tillrätta framför datorn, trycker hörlurarna djupt över öronen och loggar in på Skype.

Det var dagens diskussion med honom, det.

onsdag 18 mars 2015

"Hej, jag heter Bopo och är en tidningist."

I matbutiken bongade jag det senaste numret av Koti&Keittiö. Visst har jag en helt bunt inredningstidningar hemma men det är helt förklarligt för jag söker ju faktiskt all tänkbar inspiration till min rätt nära förestående renovering. Slängde alltså ner tidningen i korgen och visualiserade, smått skakig av förväntan och otålighet, min kaffepaus.



Hemma igen samlade jag ihop posten innanför dörren och lade den på köksbordet. Såg i samma veva att jag fått ett reklambrev från Koti&Keittiö. Hah, tänkte jag medan jag rev upp kuvertet, early adopter som jag är har jag köpt er tidning redan innan ni skickade mig reklamen och den var således helt bortkastad!

"Hyvä Maria Ehrnrooth, 
mukavaa, että valitsit Koti&Keittiö lehden! Tässä on viimeisin laskusi."

Nej men ser man på.

Slog mig ändå trotsigt ner med det färska numret och min kaffekopp. När jag får mitt eget exemplar kan jag ju ge bort det, resonerade jag. 

Någonstans vid Josef Franks Vårklockor-tapet började klockorna ringa och jag insåg att detta nummer redan finns i min samling.

 
(Lyckligtvis köpte jag också Anna och Me Naiset.)

PS "Hej, jag heter Bopo och är en tidningist med begynnande Alzheimers."

Ute ur radioskuggan.

Njuter av att vårsolen skapar skuggor men förfasas över att den blottar allt damm i mitt hem, gör långa mentala listor över allt som måste åtgärdas under de kommande månaderna, klär mig i mjukisbyxor, tvättar byke, bläddrar i dagstidningarna och dricker cafe cortado med morgongröten.

måndag 9 mars 2015

Äpplet faller inte långt från trädet.

Ungdomarna bäddade faktiskt själva, och inte nog med det, utan bäddade också undan tidigt på morgonkvisten - (nåja, förmiddagen) - utan tillsägelse. Detta kunde bevisas genom att ett hopknycklat täcke och en sovsäck trillade i huvudet på mig när jag öppnade linneskåpet.

Pluspoäng för försöket.

För övrigt är femtonåringens rum från golv till tak belamrat med tomma limsaflaskor, kläder, urdruckna Juissi-tölkar, skolböcker, skrynkliga papper, klibbfläckar, klätterskor, slalomkängor, handdukar och tomma Beef Jerky-påsar. (Vem äter bacon som godis? Detta ger mig ofantliga obehag och en av tonåringarna jagade mig en kväll med en bit torkat kött och försökte tvinga mig att smaka. Där går min gräns, jag menar vad är detta - "Alive"?)

Denne min förstfödde som ärvt sin fars ordningssinne och mentala närvaro har plötsligt vuxit förbi mig så att jag får stå på tå för att krama hejdå när han går till skolan.



Den yngre sonen har å sin sida ärvt mitt fenomenala lokalsinne och enorma synfält som inregistrerar allt i sin omgivning. Förra veckan hade han träff med klassen utanför Ateneum och då fick vi studera Googlemaps både kvällen innan och samma morgon för att han skulle hitta fram. (Märkväl att han åker tåg till skolan i Haga varje morgon.) Idag är det träff vid Tölö torg där han har gått i sommakoloni fyra år i rad. Han hade inget som helst minne av hur han brukade ta sig dit. Reittiopas berättade att han kan ta 14 eller 18 i Femkanten. 

Vi kollade upprepade gånger på Googlemaps var Femkanten ligger, tills han kände sig säker på vägen. (Lyckligtvis är han ännu så kort att jag får knäa för att krama hej.) När han gick vände han sig ännu om och sa: "Jag ska gå åt höger, right?"

söndag 8 mars 2015

Godmorgon kvinnodagen.


Ingen uppvaktning på kvinnodagen här inte. Rosorna har jag köpt själv och kaffet kokade Nespressomaskinen. 

Huset var fullt med tonåringar som vällde in vid tretiden på natten efter en FIFA-turnering och bäddade med madrasser på golvet. Först efter detta kunde kvinnan i huset somna gott. 

Denna late-night-arrival föregicks av trygghetsingivande chattmeddelanden från femtonåringen. Mor i huset undrade hur sonen tänkte inkvartera dessa två vänner i sitt lilla krypin. Sonen svarade: 'Madrass o sånt. Ja fixa de. Sov ba. Du behöve int oroa dig öve nå sånt.' Nehe. Och svenskan i dessa meddelanden, den skär i hjärtat, men innehållet var ju förhållandevis rörande. 

lördag 7 mars 2015

Den blå timmen

Sömnlösa nätter, och i motvikt till dem nätter som den här. Sov som klubbad mellan ett och sju varefter jag lade mig att stirra i taket och tänkte, verkligen Bopo, sex timmar? Kan du inte bättre än så? 

Nästa sak jag vet är att mobilen visade 10.13. Den var ställd att ringa tio så det alarmet har jag sovit igenom utan att märka, tycks det.

Det har aldrig hänt förut, och nu hände det igen.

Hursomhelst, längtar efter den dagen när jag är trött av att ha gjort något i stället för att vara trött som en degklump av att ha spenderat dagen som en degklump. 

torsdag 5 mars 2015

Och vad stirrar den där jäkla ugglan på?



Men titta - skuggor! Vilket måste betyda solsken. En försvinnande liten stund, men i alla fall.

Medges bör att det inte ligger i min natur att sitta förhållandevis stilla och undra över livets mening. Det är över en vecka sedan jag rörde på mig ordentligt, och då menar jag rörde på mig tills endorfinruschen slog in. Att promenera omkring på stan eller till Drumsö eller café Ursula är inte samma sak. Känner mig lite som en tidsinställd bomb, vilket oundvikligen händer om det går över fem dagar utan endorfin.

Kan konstatera att kombinationen av ovanstående och all tid i världen att fundera på diverse lyckade och mindre lyckade val under de gångna åren kryddat med en viss oro inför en högst outstakad framtid leder till att man lätt finner sig trampande kvicksand och stirrande ut i tomma luften klockan fyra på morgonnatten.

"Olet vaarassa syrjäytyä", konstaterade min far.

Nej, nej, nej. Detta är inte jag. Dags att rycka upp sig, alltså. 

Vårens projekt: hitta lägenhet från och med juni, planera större sortens renovering i den nuvarande inklusive kök, badrum och alla därtillhörande material, packa ihop hemmet och flytta samt bestämma vad jag vill bli när jag blir stor.

Började lite försiktigt imorse med att mappa och sortera alla papper som legat inte i utan på den plåtlåda jag skaffade för att inte ha papper liggande framme.

Nåja, nästan alla.


  PS Det var bara ett glas rödvin, ingen behöver ringa socialen. Ännu.

tisdag 3 mars 2015

söndag 1 mars 2015

Strandpromenad

Det är inte bara jag som suttit inomhus de senaste dagarna. Tonåringarna har förflyttat sig mellan skola, dator, matbord och PlayStation. Ja och en tur till matbutiken som bärhjälp en kväll. Två kvarter.

Idag tvingade jag med dem ut längs med stranden ner till Café Ursula. Man kan fortfarande inte lita på att de promenerar omkring som närapå vuxna människor utan det ska brottas, klättras på mattställningar, slängas isflak i havet och letas skatter i strandbrynet. Kanske måste det ses som avundsvärda egenskaper och med tanke på den självkontroll jag själv fick uppbringa för att inte spatsera på alla murar eller ta en språngmarsch längs strandkajen så har jag inte så mycket att säga.

Kameran blev hemma på grund av det tråkiga vädret vilket jag ångrade nere vid stranden där skenet trots allt var hoppingivande. Mobilen fick duga. Till och med en inbiten mörkerälskare börjar sakna ljuset, mest för fotograferandets skull.