Och vad stirrar den där jäkla ugglan på?

Men titta - skuggor! Vilket måste betyda solsken. En försvinnande liten stund, men i alla fall.

Medges bör att det inte ligger i min natur att sitta förhållandevis stilla och undra över livets mening. Det är över en vecka sedan jag rörde på mig ordentligt, och då menar jag rörde på mig tills endorfinruschen slog in. Att promenera omkring på stan eller till Drumsö eller café Ursula är inte samma sak. Känner mig lite som en tidsinställd bomb, vilket oundvikligen händer om det går över fem dagar utan endorfin.

Kan konstatera att kombinationen av ovanstående och all tid i världen att fundera på diverse lyckade och mindre lyckade val under de gångna åren kryddat med en viss oro inför en högst outstakad framtid leder till att man lätt finner sig trampande kvicksand och stirrande ut i tomma luften klockan fyra på morgonnatten.

"Olet vaarassa syrjäytyä", konstaterade min far.

Nej, nej, nej. Detta är inte jag. Dags att rycka upp sig, alltså. 

Vårens projekt: hitta lägenhet från och med juni, planera större sortens renovering i den nuvarande inklusive kök, badrum och alla därtillhörande material, packa ihop hemmet och flytta samt bestämma vad jag vill bli när jag blir stor.

Började lite försiktigt imorse med att mappa och sortera alla papper som legat inte i utan på den plåtlåda jag skaffade för att inte ha papper liggande framme.

Nåja, nästan alla.

  PS Det var bara ett glas rödvin, ingen behöver ringa socialen. Ännu.