lördag 25 april 2015

"sitten saamme sisään ja aloita saman tien"

Eftersom hyreslägenheten stått tom i åratal avtalade jag med hyresvärden att jag får anlita utomstånde städhjälp för att få den i skick. Helt kunde jag ju inte hålla mig utan tog själv ner gardinerna, avlägsnade plastmattan i tamburen och skurade tuppen och badrummet. Varje besök påföljdes av minst ett dygns andnöd. (Fick sedermera utskrivet Ventoline av företagsläkaren men det är en annan historia). Hursomhelst googlade jag städfirmor för resten av jobbet och fick slutligen napp hos Hoptim som lovade komma och engångsstäda.

"Sopiiko perjantai klo. 9:30? Sitten saamme sisään ja aloita saman tien siivousta."

Jaha, jovisst. Fredag morgon åkte jag via Fabriksgatans Fazer där jag grabbade en cappuccino och en croissant till frukost som jag inmundigade på gatan medan jag väntade på städerskan. Hon visade sig vara ett helt team som uppenbarade sig i olika vevor och från olika håll. Först en ung stirrig flicka som höll på att promenera förbi mig men artigt skakade hand när hon upptäckte mig. Senare hennes väninna som inte ägnade mig en blick utan utbrast i en estnisk svada om hur svårt det är med busstrafiken här i landet. Efter detta väntade vi ytterligare en kvart på "meijän pomo" som kurvade in på trottoaren i något som kan ha varit ett lapptäcke till Ford Taunus i olika färger och fullt med ester i olika storlekar och åldrar. Meijän pomo klev ur och gestikulerade vilt, ropade argsint kiire kiire, vände sig till mig, höjde handen och sa huomenta, sneddade över gatan, klev in i ytterligare en bil full med ester och åkte iväg. 

Ur Taunusen klev en storvuxen karl som påminde mig om Den Blonde i Larssontrilogin. Han var ungefär lika talför och plockade ur bakluckan ut ett set med städattiraljer som var av samma kaliber som dammsugaren kvarlämnad i hyreslägenheten (vilken Kierrätyskeskus vägrade ta emot). I samlad tropp klev vi de två trapporna upp och synade lägenheten.

"Kaikki pölyt, kaikkialta. Kaapit, seinät, lattiat, katto", sa jag när Den Blonde avlägsnat sig med en skrynklig lapp med faktureringsadressen i näven. Flickorna tittade skeptiskt på det flagande innertaket och jag fortsatte: "Jos tulee alas, niin tulkoon."

Flickorna nickade och hummade. "Kolme-neljä tunti. Jättäkö avain?"
"Ei ollut tarkoitus", sa jag hastigt. "Jätän numeroni tähän, jos jotain."

Det var med viss tvekan jag lämnade lägenheten bakom mig, men åkte där via efter arbetsdagen och kunde med en lättnadens suck konstatera att jobbet var klanderfritt gjort. Den värsta, tunga dammlukten var borta och alla ytor så rena de nu kan bli, somliga av dem till och med sken vilket jag aldrig trott möjligt. Har idag finjusterat helheten med hjälp av fönstertvätt, rumsdoft och bonsaiträd. 

Det är nästan, nästan så att det håller på att bli hemtrevligt därborta.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar