Ett moln på himlen i Halmstad

Från Göteborg körde vi söderut i vår lilla hyr-Honda och checkade in på Halmstad Grand Hotel på eftermiddagen. Jag undrade om pojkarna ville hänga med och investigera stan, men de ville de inte.

"Vi har gjort så mycket idag redan", sa femtonåringen.
"Som vad?"
"Kört hit från Göteborg?"

Må vara att jag är fyrtiotre men jag känner fortfarande en barnslig upptäckarglädje på varje ny plats. Lite som när man kom till Påsalöstranden som barn. Först ett evighetslångt puttrande med Puck över ett spegelblankt hav under gassande sol och sen iland på vänstra kanten av stranden vid klippknallen, om den ännu var ledig. Där började äventyret! Det fanns kilometervis med strandkant, fina stenar och slät drivved, skrämmande och stickig skog med gömda tuppapper under mossan och så den "hemliga" stranden med brännhet vit sand bakom vasskanten. Hur mycket som helst nytt att upptäcka.

Alltså lämnade jag pojkarna på rummet med mobilerna och wifin och tog en titt på stan och det lokala livet och levernet.

En charmig stad, men å andra sidan är jag easy to please. Ge mej några trånga promenadgränder, gott kaffe, sol och kallt vin mot kvällskvisten, allt detta i närhet av ett vattendrag och jag är snudd på lyrisk. 

På kvällen frågade jag pojkarna vad de ville göra och de valde att gå på bio. Sagt och gjort, vi såg Ted2 som de hört reklam för på Sveriges radio under bilresan. 

(Vi gick på biografen Röda Kvarn, men fotografiet är från systerbion i Lund.)

Efter bion slog vi oss ner på en mycket enkel restaurang nära kanalen och upptäckte att vi glömt spelkorten hemma. Ända sen vi började resa på tremanhand för flera år sedan har vi haft som tradition att spela ett parti kort eller Yatzy innan middagen. När jag beställde in vår mat frågade jag alltså servitrisen om hon möjligtvis hade en kortpacke. Det hade hon inte. Och pojkarna slog händerna i pannorna och nästan grät av skam över mitt beteende.