onsdag 8 juli 2015

Go West, Life Is Peaceful There*

Tjenare bloggen! 

Skribenten tog en sväng västerut och hade annat för sig än att skriva. Som att bränna näsan i solen och dricka mer eller mindre avkylt vin, till exempel.

Skribenten började med att infinna sig på Ruisrockfestivalen. Detta trots att hon är fyrtioplus och med facit på hand antagligen borde sitta hemma och lyssna på LP-skivor i stället. Skämt åsido, vädret var fantastiskt och utbudet på festivalen var mångsidigt. Jenni Vartiainen, Haloo Helsinki, Veronica Maggio och framförallt Ellie Goulding var artisterna som fick skribenten att en sen lördagkväll i våras boka hotell och biljetter utan att ha varken barnvakt eller sällskap. Dessa ordnade sig dock, precis som saker har en tendens att.

Nåväl. Solen gassade, shortsen var korta och solglasögonen stora när skribenten och väninnan steg in på festivalområdet. 



Det faktum att Ruissalo låg åtta kilometer från det trygga hotellet och taxin avlämnade skribenten och väninnan och trettiofyratusenniohundranittioåtta andra personer ytterligare två kilometer från själva festivalområdet lade en viss sordin på stämningen, eftersom en snabb uträkning gav vid handen att alla dessa personer nattetid, typ samtidigt, skulle bli tvungna att söka sig tillbaka samma väg. 


Kanske var det ovannämnda omständigheter som gjorde att skribenten - som vanligtvis inte spottar i glaset utan tvärtom - drack mera vatten än vin och även i övrigt kände sig mer som en iakttagare av än en deltagare i festivalen. Även om banden var lysande och festivalstämningen i topp hade skribenten svårigheter att nå den eufori hon hoppats på. 

Hon trivdes bäst i champagne- och vinbaren där åldersfördelningen var mindre smärtsam än på den större sandplanen (där en tonårsflicka puffade henne på axeln och frågade "onks sull nuuskaa" och först sedan tittade upp på den rynkiga skribenten och sa "oi anteeks" och där för övrigt sandstormen tills sist fick skribenten att ge upp sin fåfänga och trycka in de grusiga kontaktlinserna i en pappersserviett och byta till glasögon.) Området kring champagnebaren motsvarade bättre skribentens förväntningar.


Här kunde skribenten uppleva det mäktiga i en passerande färja där varenda passagerare hade klivit ut på däck för at bekåda spektaklet. 


Det var för övrigt här som Veronica Maggio blev tvungen att be publiken sluta kissa i havet. 


(Veronica hade dock säkert tillgång till andra toalettförhållanden än de svajande BajaMajor till vilka skribenten och övriga festivalgäster var tvungna att köa i evighet för att sedan snabbt försöka sätta sig utan att titta. Niissähän on paskaa! utbrast väninnan som innan festivalen trott att det värsta som kunde hända var att hon spiller rödvin på skjortan under kvällen och måste åka till hotellet och byta. Det scräckscenariot byttes senare ut mot scenariet av en rad vältande BajaMajor medan du sitter och gör ditt.)

För en introvert kan det bli lite utmattande att omges av människor, mycket människor, massvis med människor, oavbrutet i två dagars tid. Nedanstående bild av folk (- finländare, faktiskt -) köande efter vatten må denna gång illustrera den ofantliga folkmängden.




Lyckligtvis förstod folk att dricka mycket vatten och lyckligtvis kunde skribenten också bevittna att ungdomarna tog väl hand om varandra. På vägen tillbaka till rockbussen (där skribenten plus sällskap på någon vänster lyckades smita från slutet av en kö till början av en annan, åtföljda av ilskna "who just cut the line, show me your hands everybody, you fagots, get back in the line!"-svador som skribenten och väninnan ignorerade eftersom de p g a hög ålder hade rätt till sittplats i bussen) stod en ung kille och svajade och spydde över broräcket. Hans kompis stod tätt intill och pratade i mobilen. "Ei me voida nyt tulla kun en voi jättää Gussea, se tekee kuolemaa tässä."

Vad lära vi härav? Drick mycket vatten och ta hand om dina nära och kära.

* Pet Shop Boys (1993) besökte uppenbarligen aldrig Ruisrock.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar