lördag 31 oktober 2015

Angel dust

"Du är en ängel om du för ljus på gravarna", sa min Mor. 

Det ska nog mer till än några gravljus för att jag ska bli en ängel - svart då kanske - men det var fint att ta en promenad till kyrkogården i frisk luft genom en stillsam stad.














På hemvägen stannade jag på lunch i Sandvikshallens Street Gastro (clic) innan jag promenerade tillbaka via Kaserngatan och var ganska så frusen när jag väl kom hem. Här väntade mig en trettonåring som sover nätterna hos sin far den här veckan men om dagarna sitter här och sörplar kakao och äter karelska piroger och spelar otrevliga spel mot ryssar och norrmän. När han spelar är hans blyghet som bortblåst - kanske kan jag försöka förstå att det här är det forum där han får vara kung och känna sig som hemma.

Imorgon blir han fjorton, obegripligt.
 
Gårdagens iakttagelse: Såg Skavlan, och kan inte sluta förundras över att en vuxen man (Max Mosley - clic) på allvar sitter och säger att efter att han bedragit sin hustru i fyrtiofem års tid var det enda moraliska felsteget att massmedia avslöjade hemligheten - inte det, att han bedragit henne. Jo, jag skrattade, liksom alla andra i studion, ett förbluffat skratt. Skavlan slår huvudet på spiken: 
"Isn't this (arrogance) actually all about you rejecting the feeling of shame?"

Dagens iakttagelse: Alla har vi känslor vi gör allt för att slippa konfrontera. För en är det skuld, en annan skam, en tredje känslan av att bli övergiven (t ex Ingrid Bergmans dotter, i samma program, hennes hårda fasad tycktes uppenbar).

torsdag 29 oktober 2015

my visual take on happiness

Efter att ha läst och lyssnat på Maaret Kallios reflektioner tänkte jag skriva något om lycka, men det blir inte av åtminstone nu; dagen tog helt enkelt slut i mitten.

Låter bilderna tala i stället. Kunde bara inte se mig mätt på det vackra i naturen. 

Det här är den bästa årstiden, utan tvekan. Alla färgerna, det tysta, krispiga och tydliga på dagen, det trygga mörkret som lägger sig om kvällarna. 







Dagens iakttagelse: "Happiness is not a destination, it's a way of life."

onsdag 28 oktober 2015

söndag 25 oktober 2015

Prinsessan med ärterna

Sextonåringen var förkrossad över att han bara fått nio och ett halvt i psykologiförhöret. 

Eftersom jag i åratal gått omkring och suckat att jag så gärna hade blivit psykolog - fullt medveten om att mänskligheten och de enskilda individerna inte nödvändigtvs mått bättre av det, snarare tvärtom, men jag tänker ju inte heller på andra utan mig själv, vilket i och för sig också talar för att det beteendevetenskapliga fältet klarar sig utmärkt utan mig - förhörde han mig på en del av frågorna  och vi diskuterade dem kring middagsbordet.

Frågan han missat på handlade om motivation, där den korrekta definitionen enligt facit löd: "Innefattar målsättning, bedömning av förutsättningar och känslomässiga faktorer."

Kanske inte helt kristallklart formulerat, men då jag just kommit från gymet funderade vi på vad som får mig att traska dit genom ösregn och kolmörker när jag kunde ha blivit hemma med en bok och rödvin i stearinljusets sken*.

"Att slippa lyssna på trettonåringens spelgastande över skype?" föreslog sextonåringen. 

Han känner nog sina pappenheimare. Men det måste finnas andra faktorer som spelar in. Bedömningen av förutsättningar går väl ut på att väga för och emot - skulle det vara tio kilometer att gå skulle jag kanske skippa, men nu är det bara tre av och an, plus att jag ju älskar regn och mörker. Känslomässigt vet jag att jag håller nedstämdheten borta om jag rör på mig regelbundet. Dessutom processar jag livets stora och små frågor allra bäst under rörelse. Så min målsättning är väl att nå det euforiska tillstånd som infinner sig medan jag tränar, hitta inspiration till mina kursuppgifter, få rätsida på mina tankar och må helhetsbra både fysiskt och psykiskt.

Och litelite kanske ärterna man får på köpet.


(När jag gick hos en personal trainer en tid för något år sedan frågade han mej vad jag ville uppnå. Eftersom sanningen var att jag gått dit på gymets öppningsdag bara för att få ett glas gratis skumpa och på någon underlig vänster kommit ut med ett PT-avtal hade jag inga målsättningar överhuvudtaget. "Jos saisin vaikka vyötärön ja takapuolen?" sa jag. Bröst täcktes jag inte be om.)

* Det ena utesluter inte det andra.

fredag 23 oktober 2015

Fancy Friday

I veckor har jag sovit som klubbad om nätterna. Inte närapå tillräckligt, men som en stock. Utom i natt då. 

Omöjligt att somna, sen vakna med ett ryck vid halv två och tro att det är inbrott, inse att jag drömt någonting, sen slumra lite på morgonnatten och vakna i panik halv fem efter ytterligare mardrömmar, somna om, stiga upp och inse att det kommer bara kallt vatten ur duschen och att båda barnen redan är uppe och vimlar omkring i lägenheten, vakna med ett ryck och inse att det också varit en dröm och att klockan är fem trettio. Kliva upp svajig och illamående halv sju, väcka tonåringar i dvala utom räckhåll för väckarklockor - hur orättvist? - stiga in i badrummet och få syn på en spegelbild lik (no pun intended) någon som blivit uppgrävd på Sandudds kyrkogård. Duscha kallt med flit för att vakna till. Dricka två koppar kaffe, skumma tidningen, grymta surt åt tonåringar men krama dem flyktigt hej. Packa dator och pennor i påsarna under ögonen, kliva ut på gatan i ösregn, vända om och hämta ett paraply, kliva genom våta lövhögar och tryckande  fukt till Helsinki Design School för att vara helskärpt, social och kreativ.

Det gick sådär.


torsdag 22 oktober 2015

Elelen.

Det är mörkt, det är ju det. 

Vi pysslade alla med vårt, i olika mörka hörn. Sextonåringen skrev finskareferat om en naturdokumentär och bad om hjälp, så han flyttade sig till vardagsrummet eftersom jag vägrade vistas i röran i hans rum. Medan han skrev satt jag och tecknade på mitt fiktiva barnboksuppdrag och svarade efter bästa förmåga på hans frågor. Böjningar av selviytymiskeinot, tuntokarvat, ravintoketjut, saalistajat. 

Försökte bland annat föreslå att han skulle skriva 'leopardi elelee Thaimaan viidakossa', men han var tveksam till att det finns ett sådant verb.  

Did you mean leelee, frågade Google.


(Killens finska är visserligen snart bättre än min, som kommer att deteriorera totalt om jag inte får ett jobb eller hittar någon annan form av regelbundet finskt umgänge. Måste läsa mer på finska. Och skriva. På svenska också, i och för sig.)

 Och jo, det är rörigt i "mitt" rum också.  Men inte på golvet ändå! Så väldigt, åtminstone.


Vi hann ha långa samtal under middagen, som trettonåringen för övrigt missade. Han dök liksom aldrig upp fastän både jag och sextonåringen flera gånger upplyste honom om att maten var klar. Jag orkade bara inte gnata. 


Han var påfallande överraskad när han till sist yrvaket klev in i köket och åt en mikrovärmd portion långt efter att vi andra ätit. Typ, va, åt ni redan?

I förmiddags sprang jag ett varv runt Brunnsparken. Det blåste så hårt att tårarna rann och det värkte i öronen fastän jag lånat trettonåringens mössa och inte en kotte stötte jag på. Utöver detta har jag inte satt min fot utanför dörren. Jösses, vilket liv. Vad ska det bli av mig?

"Kan ju inte pensionera mig vid fyrtiofyra!", sa jag åt sextonåringen.

Men visst är det skönt att orka hjälpa sina barn med läxorna, sitta och småprata och gapskratta vid middagsbordet och inte bara vara trött och arg och sliten hela tiden.  

onsdag 21 oktober 2015

Kulturknuttarna

"Imorgon ska vi gå på bokmässan med skolan", sa trettonåringen innan han släckte lampan. "Det blir kiva."
"Vad bra", sa jag. "En lite annorlunda skoldag."
"Det är vinmässa samtidigt. Så du kan också komma." 

måndag 19 oktober 2015

Amy

Såg igår dokumentären om Amy Winehouse. 

En sån sprudlande, djup, sårbar och talangfull människa och ett så fruktansvärt livsöde. Jag grät och grät och sen grät jag lite till. För att människan i sina försök att fly verkligheten kan fastna så fullständigt i ett beroende och för att det ibland inte finns någon utväg och för att det inte finns respekt för det privata ens när en människa har hamnat på att fasansfull plats och bara behöver hjälp. 

Jag säger bara: gå och se den. För att förstå det mänskliga, bakom allt det andra.


"I can really sing, can't I? And still, any day, I would give it all away, if only for once I could walk the streets in peace." 






 

 

söndag 18 oktober 2015

Hei Haloo!

Efter härliga Haloo drack vi skumppa och uppdaterade oss på varandras spännande och innehållsrika liv. Folk gäspade redan efter två, men jag vägrade sitta stilla i en glitterklänning och fick en del av oss medlurade till Maxine som borde vara en nattklubb "för vuxna". 

Det var det inte.

Eller nåjo, vi var ju där.

Gjorde några seriösa försök att dansa, för människan behöver det. Men människan behöver inte det att främmande karlar av olika etniskt ursprung tar sig friheten att tafsa på en när man själv mest tror att man är på en privat zumbatimme och inte är det minsta intresserad av umgänge. Kan dessutom svära på att när jag vaknade till ur min bubbla och såg mig omkring var det ett gäng åttondeklassister som studsade upp och ner vid kanten av dansgolvet.

Gav upp, tömde min lonkero som man fick lösa ut mot drinkbiljetten - vilken seriös restaurang för vuxna delar ut drinkbiljetter? - och meddelade mitt lätt skrämda och ångestfyllda sällskap att jag har sett tillräckligt; vi kan gå hem.

Får väl acceptera mitt öde. Till all lycka finns det ställen för fyrtioplussare att dansa på. 


fredag 16 oktober 2015

Before and after

Min renovering, alltså. Tanken är att uppgradera lägenheten och få den att fungera bättre för tre personer men också beakta att barnen förr eller senare flyttar ut och då ska den lämpa sig för en eller två vuxna.

BEFORE

Innan renoveringen hade vi ett litet badrum med WC och ett kök mot innergården. Själv sov jag i det största rummet som också fungerade som vardagsrum. Trettonåringen sov i alkoven och sextonåringen i sovrummet med kakelugnen. Trettonåringen hade ett draperi för alkovdörren och sextonåringens "sovrum" var avskärmat med skåp.


AFTER

När jag planerade om rumsfördelningen var tanken att alla skulle få ett eget sovrum och så ville jag gärna ha en WC till. Två badrum med dusch är inte ett alternativ på 78 kvadratmeter, men en skild liten WC underlättar redan en del av morgonbestyren. Jag ville heller inte att någon skulle sova i vårt största och ljusaste rum som är det första man ser när man stiger in. Kom också fram till att av alla rum i hemmet är ett skilt vardagsrum det första man kan avvara. Alla trivs ju ändå alltid bäst i köket och ett tv-vardagsrum behövs inte längre när alla bara stirrar på sina laptops. Så varför inte göra ett öppet kök för samvaro?

Beslöt alltså att flytta köket till det största rummet och låta mitt eget sovrum vetta mot innergården (så att jag kan ha fönstret öppet om sommarnätterna, halleluja!). I den gamla städskrubben klämde jag in en liten toalett. Trettonåringen får en dörr till alkoven så han får ett furstligt rum på två gånger två meter. (Räcker att sova och spela på, enligt empiriska undersökningar.) Sextonåringen får yttre delen av sitt gamla sovrum.  

Jag ville ogärna stänga in vår enda kakelugn i någons sovrum, så beslöt lämna öppet från köket mot kakelugnen. På det här sättet bildas det en slags tambur mellan köket och pojkarnas rum och kakelugnen syns från köket. Eventuellt kan man göra en läs- eller arbetshörna av utrymmet, det återstår att se. Med tanke på ljus får trettonåringen en dörr med fönster till alkoven och sextonåringens rum har ett fönster mitt i väggen som släpper igenom dagsljus. De får gardiner så blir det mera privat. Men med tanke på framtiden så flyttar de ju (hoppeligen!) båda två ut inom fem år och då kan man göra om alkoven till arbetsrum och sextonåringens rum till vardagsrum. Och då vill jag ju gärna att ljuset flödar igenom hela vägen.


Sådant. Men det är en bit kvar innan det blir verklighet.

Sextonåring till vänster, trettonåring till höger.

Öppet kök/Samvaro-rum

Mistress bedroom


 Meanwhile - enjoying some bubbly.