torsdag 29 december 2016

the Power of Social Media

Femtonåringen fick ett presentkort till en gigantisk elektronikbutik i julklapp. Han bar med sig kortet till landet efter att jag lovat att vi kunde besöka butiken på hemvägen. 

Han googlade sig fram till att han äntligen skulle skaffa sig en gaming chair (= en vanlig, asful arbetsstol, endast större, bekvämare, mer ergonomisk och ännu fulare.) (Har dock beslutat att varendaste uttryck för vilja eller beslutsfattningsförmåga hos denna kille som vanligtvis säger inte vet jag eller fråga sjuttonåringen är hemåt, så strunt i estetiken.) När han letat fram modellen han ville ha återstod att kolla lagersaldot i landets butiker. Visade sig förstås att det fanns ett enda exemplar kvar i en enda butik i hela landet. 

Men hör och häpna; den fanns i Borgå.

Alltså plockade vi upp den på hemvägen och han byggde ihop den innan jag ens fått matkassarna uppackade. Ett lyckligt knapprande och skajpande hörs genom dörrspringan. 

Endast ett problem återstod: en övergiven gammal IKEA-arbetsstol stod plötsligt i mitt vardagsrum. Beslöt att innan jag för upp den på vinden för att damma ihjäl så prövar jag lägga upp den på husbolagets FB-sida. Vips! Inom en halvtimme hade jag blivit av med stolen och fått en ask vaktelägg i utbyte.

Frid och estetik råder nu i hemmet, som det för övrigt var härligt att stiga in i. Förhållandevis städigt - dörrarna stängda till alla sovrum och så mörkt att inga dammtottor syns - och en välkomnande doft av julgran och nyutslagna hyacinter. 


Nu har jag visserligen en ny utmaning: vad göra med vaktelägg? Litar på de sociala medierna även i detta fall.

onsdag 28 december 2016

Skäms!

Planen var faktiskt att använda de mörka kvällarna till att läsa böcker. Meningen var att först få slut på Jussi Valtonens He eivät tiedä mitä tekevät och sedan hugga in på Musta Lammas, Cheek's memoarer som jag egentligen vil läsa. Men jag kommer ingen vart med Valtonens bok, några sidor åt gången bara; den kommer helt enkelt inte igång, eller kanske är det jag. Med den här farten tar det mig månader att komma igenom denna 550 sidors tegelsten.

Vad jag använt mina kvällar till i stället är den norska tonårsserien Skam. Det var sjuttonåringen som tipsade mig och nu är jag fast. Försöker ju förklara mig med att det är min plikt som förälder att se den för att förstå hur mina tonårssöner fungerar, men sanningen är att jag är fast.

Allt ovanstående berättar kanske sådant om mitt intellekt (eller avsaknaden av det) som jag inte borde marknadsföra, men det är inte första gången jag drar en tvivelaktig kampanj.

Vad gäller Skam så skiljer sig dessa sjuttonåringar häpnadsväckande lite från mig själv som sjuttonåring - bortsett från den mobila kommunikationen - eller som fyrtiofemåring heller, för den delen. Samma frågor, tvivel, förtjusningar, antaganden, lögner och osäkerheter varvade med ett frenetiskt supande och hånglande har ju det här livet varit år ut och år in så länge jag kan komma ihåg. Eventuellt förhåller man sig lite lugnare till stormarna för vart år som går och finner lyckan i sig själv i stället för i omständigheterna. Men ändå.

Slut på kampanjen.






tisdag 27 december 2016

Mellan liven

Har landat på en fjärran frekvens i min stugoffice där det tycks ljust bara några timmar om dagen. Jag har varvat ner och tappat ord men njuter av stillheten och tystnaden.




Femtonåringen måtte ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring för han hängde med utan någon som helst övertalning trots att alternativet var oändligt långa lediga dagar i stan framför datorn. Visserligen spenderar han större delen av tiden på mobila enheter också här, men ändå. Fick honom medlurad på promenad idag innan solen gick ner. Vi genade över åkrar, krossade is på pölar och skrämde nästan vettet ur de långhåriga kossorna med hjälp av en träpåk som femtonåringen utan eftertanke petade in i deras hage. 



Lägger fler klabbar i brasan, tänder flera ljus, öppnar en bok. Tvivlar på att det finns en tid eller ett riktigt liv efter mellandagarna. Återstår att se.

torsdag 22 december 2016

22


Hos oss

En femtonåring som jag åt sushi med i hörnet av Annegatan och Nylandsgatan. Han berättade att hans mattelärare beslagtagit hans fickkniv för länge sedan när han använde den för att öppna sin miniräknare. 
"Fattar ju att du inte får ha den i skolan, men du fick väl den tillbaka efteråt?"
"Vågade inte fråga."
"Vågade inte?"
"Social anxiety", sa han och ryckte på axlarna.

Hemma en sjuttonåring som ätit upp fudgen. ALL fudge. Vi talar en ugnsplåt.

En mor som förhållandevis högljutt uppmanade honom att göra en ny sats. GENAST. Det hinner han inte, för han tittar på den norska serien Skam.

Ingen skam i kroppen har han. 
"Puss", försökte han när jag blev upprörd. 

Jaja. Juletider.

 

 
 

måndag 19 december 2016

doften av "hemma"

Fick hem mina söner ikväll. Den äldre satte håret på tofs, dribblade fotboll i vardagsrummet och spelade upp Youtube-videor för mig medan han berättade om turneringar, fester och sammankomster under den gångna veckan. Den yngre öppnade dörren till sitt rum och drog ett ljudligt andetag. 
"Luktar där illa?" undrade jag oroligt. 

Inte alls. 

Visade sig att han tyckte det doftade "hemma". 

Sjuttonåringen beställde chokladfudge - traditionellt julgodis "som du inte lagat sen jag gick på åttan, typ, och då fick man inte ens äta det utan allt skulle ges åt någå lärare i julklapp".  Så femtonåringen och jag promenerade till butiken och köpte ingredienser och jag hann få allt färdigt precis innan sjuttonåringen skulle iväg på kisastudio och övernattning hos en kompis. Han skrapade ur skålen på nolltid, drack en liter saft mot törsten och fick eventuellt fudgekvoten fylld för den här julen.


Och jag? Jag skulle kunna stanna uppe hela nätterna och rita och läsa och redigera och pyssla och njuta av mörkret och myset och stearinljusen och lyckan i det här lilla livet.

söndag 18 december 2016

Planeringsmissen

När jag lät renovera min lägenhet glömde jag planera in plats för en julgran. Ville trots allt absolut ha en. En litenliten bara.

"Var ska du ha den?" frågade kusins man på julgranshämtningen i Nupurböle. Ingen aning, svarade jag, men det ordnar sig nog.
Syster tvekade om hon skulle ta en gran överhuvudtaget, beklagade sig över barrandet och roudandet och städandet och fixandet. 
"Var inte löjlig", sa jag, "det är ju bara att bära in den, fira jul, bära ut den och dammsuga efteråt."

När jag nu i två timmars tid möblerat om i min lägenhet, fått blåmärken på smalbenen (fråga inte), klippt ett tjugotal spretande grenar av den "lilla" granen som visade sig vara rätt så yvig, sopat barr, söndrat en glasboll, dammsugit barr och "änglaglitter" som fanns överallt, utom då i granen förstås, tvingats värma glögg för att alls orka fortsätta samt har kliande skråmor och utslag från fingertoppar till armbågar står granen och skäms i ett hörn. 

Teneriffa nästa jul igen, kanske?



Nej, skojar bara. Visst är det mysigt och stämningsfullt.

Mexico?

lördag 17 december 2016

Rithörnan

Här tappar jag uppfattningen om tid och rum.

 

Julstämningen

Aldrig någonsin har väl min jul varit så oplanerad som i år. Men som vanligt vaknar jag en vecka innan afton upp till julstämning och en plötslig lust att köpa och paketera presenter, laga julgodis och baka pepparkakor. 
Därmed inte sagt att jag gjort just något av ovanstående, men kan noteras att jag kände för det åtminstone.  Det jag däremot har gjort är skvallrat senaste nytt ( = läs samma gamla) med syster över glögg, kaffe och bastucider samt njutit av tystnad och avsaknaden av måsten.

torsdag 15 december 2016

tajming & balans

Tisdag kväll frös jag som en hund och hade ont från tårna till hårfästet. Slängde i mig ytterligare en Burana och ytterligare en kopp te med mjölk och honung och kröp skakande under täcket med en hög näsdukar och iklädd strumpor och nattskjorta, helt övertygad om att jag inte skulle komma upp ur sängen följande morgon.

Vaknade mot alla odds onsdag bitti som en ny människa och spenderade de följande aderton timmarna med nya och gamla kollegor på sales meeting åtföljt av sexrätters- och dryckers middag samt teambuilding över drinkar och nationsgränser. Fortsatte med samma tema efter fyra timmar sömn.  

Hyvä pössis - som jag inte kan översätta - energiserar mer än man någonsin kan föreställa sig.

Men: efter allt detta belönade jag mig själv, den sociala introverten, med följande: sushi och grönt te i hörnet av Nylandsgatan och Annegatan, städning av badrum samt undanfösande av diverse prylar från olika ytor i hemmet för uppnåendet av mentalt lugn, kaffe på soffan med fötterna i rakläge och stirrande ut i mörkret samt avslutningsvis med total avslappning i form av julkalenderillustrerande. Allt i total tystnad och i sällskap endast av några stearinljus. Sanatorium för själen. Balans. Total närvaro. Lycka. Återhämtning.


tisdag 13 december 2016

Luciadagen....

....går inte till historien som en av mina bästa dagar. 

Men: är på bättringsvägen och räknar med att för en tid framåt vara extra tacksam för hälsa och andra stundvis undervärderade blessings i vardagen. 

Varde ljus.

 

måndag 12 december 2016

Rudolf

Ingen julbild idag. 

Skulle i såfall vara Rudolf med den röda mulen. I brist på riktiga näsdukar har jag snutit mig i hushållspapper och resultatet är inte vackert. Sedermera hittade jag vita IKEA pappersservietter i ett skåp, de duger utmärkt och är stora som lakan men skadan är redan skedd.

Over and out. Te och soffa.

fredag 9 december 2016

u might as well jump

Trots hemkomst redan litet efter ett är jag något matt efter gårdagens lillajulsfest där vi bland annat dansade knäna ur led; Van Halens Jump är kanske inte för fyrtioplussare. 

Dagen på arbetet idag gick främst till.....någon form av teambuilding. 

Kvällens program: bastu, glögg och Skavlan. Möjligast kravlöst.


torsdag 8 december 2016

Morgonstund har guld i mund

Detta att komma iväg på morgonen?

När man laddar de "små" barnens julkalender, postar de störres, söker sina egna prylar och hittar dem på oväntade ställen, väcker på femtonåringen upprepade gånger, brygger kaffe i mutterpanna. Borde omprioritera, kanske?




 

onsdag 7 december 2016

Gränserna och jagjagjag

Skulle ha haft en timme tennis med pojkarna ikväll, men huvud och kropp sa stopp. Flugit och flängt så mycket att nu behöver jag hemmakvällar och lugn för att inte förvandlas till den jag förvandlades till i söndags till exempel. 

Note to self: Det här med gränserna för presterandet och tillagsvarandet. Med en ny vardag behövs nya tag, så är det bara. Learning over and over again att jag behöver egentid och på det ännu mera egentid. Utan tid och stunder för att landa i mig själv gör jag ingenting med alla de övriga livskomponenterna. 

Happinaamari ensin itselle, och så vidare.

I julkalendern på de sociala medierna skrev jag: Kom ihåg era julhälsningar. Som jag själv tänker strunta blankt i, bara så ni vet. Det är ju bara att titta in här så får ni era hälsningar! Men även detta gör jag för mig själv, inte för er, se ovan.



Hälsningar,

Opposite of extrovert. A person who is energized by spending time alone. Often found in their homes, libraries, quiet parks that not many people know about, or other secluded places, introverts like to think and be alone.
Contrary to popular belief, not all introverts are shy. Some may have great social lives and love talking to their friends but just need some time to be alone to "recharge" afterwards. The word "Introvert" has negative connotations that need to be destroyed. Introverts are simply misunderstood because the majority of the population consists of extroverts.

Källa: Urban Dictionary

måndag 5 december 2016

Lost and found

En long-lost sjuttonåring kom emot på gården när jag parkerade efter jobbet. Han bar på mjöl, pepparkaksformar och en kavel. Mycket rörande i synnerhet som han då han fick syn på mig vände om och gav min en pliktskyldig kram. Long-lost femtonåringen satt rufsig och nöjd vid sin dator. Föga överraskande. Mera överraskande var hur pratsam han var.  "Bra julkalender", sa han med tummen upp och syftade då på den kalender som med hjälp av en vink på det andra inhemska lett honom till en Ben & Jerry's-glass i frysen. Senare promenerade han glad i hågen iväg mot sin parkour. Själv vandrade jag över innergården och klev in hos long-lost syster på Prosecco och glögg och senaste nytt.


söndag 4 december 2016

I väntan på julen

På tal om pusselbitar. Vem sa att en julkalender måste börja från den första december? Och vem sa att en julkalender måste öppnas varenda dag? 

Kompromissen lyder: Planerar att kika in genom några fönster i huset nedan innan julafton :)




om självständighet och sånt

Ute bitande kallt, inne varmt och gemytligt, har druckit ångande glögg, pyntat lite julväntan. Kämpat för min egen självständighet och försökt balansera de olika pusselbitarna i mitt liv. Just precis nu inte så framgångsrik på den punkten. 

Imorgon anländer två efterlängtade pusselbitar som är mina söner. En av dem - den äldre - menade att han bara slänger in sina prylar för morgonkvällen ska han spendera bakande pepparkakor med sina vänner. Ser man på? Dagens ungdom!

fredag 2 december 2016

Tacksam

...för mitt jobb och allt vad det innebär
...för att min hjärna fungerar igen efter att ha varit på sparlåga länge, länge
...för taxichaufförer som inser att passageraren lider av peopleoverload och därför inte yttrar ett ord under hemresan
...för mitt hem som är städigt och mysigt och eget och mitt
...för mina nära och kära
...för att det är fredag och december och väntan på jul, vilket är bätte än julen själv

tisdag 29 november 2016

noch hier; alles in ordnung

Alltså - ibland händer ingenting och sedan händer allt på en gång. 

Förra onsdagen satte jag mig tillsammans med väninna på ett flyg mot Berlin och använde fyra dagar till helt regelrätt semester. Åt (mestadels italienskt) och drack (mestadels skumppa, glühwein och rödvin), såg konst (Salvador Dali), såg fotografier (Helmut Newton), shoppade (kläder), badade bastu med nakna tyska farbröder, lyssnade på klassisk musik (berlinska filharmoniker) och dansade euforiskt till funkig soulig pop (Funk Delicious). 

Landade hemma söndag kväll, sov närmare tio timmar, packade upp mina prylar ur en väska och in i en annan och fick skjuts till flygfältet, igen, denna gång på regelrätt arbetsresa. Där stod jag i kön till ombordstigningen och läste i allsköns ro de sista kapitlen i Hans Falladas sprit- och galenskapsdrypande bok när en ex-kollega knytnävade mig på överarmen. Det visade sig att han bor på samma gata som jag här i München så är precis tillbaka från gemensam läcker sushimiddag runt hörnet. 

Världen är liten. Allt är bra.


måndag 21 november 2016

on y va!

Hur en kväll ser ut när båda sönerna är hemma?

Jag kommer hem vi matbutiken, placerar femtonåringen på en stol med sin bok i samhällslära och knallar iväg till gymet. "Kom ihåg din parkour klockan sju", säger jag. Hemma igen aderton femtio och femtonåringen har inte rört en fena. Jag lyckas på någon vänster få iväg honom fast han käbblar emot. Medan han är borta lagar jag mat och hjälper på ett hörn sjuttonåringen som skriver textanalys av en norsk novell. Senare lägger han sig på MIN soffa ( - jag läste nyligen en artikel om att mammor absolut behöver ligga på soffan en kvart när de kommer från jobbet - gee, how funny! - ) och läser i en norsk bok som han ska diskutera i skolan imorgon.  "Den handlar om en helt random kille", berättar han. 

Senare försvinner sjuttonåringen ut genom dörren för att hälsa på sin kusin och jag vaknar plötsligt upp till att jag medan jag städat undan, suttit och lappat kläder (!) och tittat på Good Wife helt har missat att coacha femtonåringen i provläsning. Det tar mig närmare fyrtio minuter att få honom från datorn till samhällsläraboken i köket. Är rätt hes och uppgiven vid det laget. 

Min övertalningsmetod har eventuellt efter en hyfsad och lågmäld inledning övergått till högljudda fraser som "Ska du verkligen ge upp? Ska JAG ge upp? Har du verkligen tänkt flippa burgers resten av livet? Du inser att det är ditåt det barkar!"

Femtonåringen har till synes vissa problem med koncentrationen men är på lysande humör trots mina ukaser. 

"Har du hunnit titta på Netflix efter att du fick mitt konto?" undrar han medan han knaprar på några pepparkakor och sörplar glögg ovanför boken.
"Nej, faktiskt inte en enda gång. Inte vet jag vart tiden går"
"Nå men du fick ju det först efter att du börjat jobba, så att..."
"Ja men knappast hade jag tittat före det heller, för jag täcktes ju inte titta på film på dagarna när jag var arbetslös."
"Vad GJORDE du alla de där dagarna då, hela året?"
"That is a really good question."*
"Typ surfade på Facebook och drack vin?"
"Läs nu."

Han läser koncentrerat i fem minuter.

"Kan vi flytta till Frankrike?"
"Varför i all världen?"
"Jag läste på 9GAG att franska presidenten planerat banna all homework."
Jag googlar.
"Det var tydligen redan tvåtusentolv. Vet ju inte om..."
"Close enough", säger femtonåringen. "Let's go!""

* Nej men jag gick ju faktiskt en kurs i illustration och en annan i grafisk design och nådde min målsättning med en egen portfolio (www.bopo.fi) samt flyttade ut ur mitt hem och koordinerade en renovering i det samt flyttade in igen. Kunde ha varit värre? Men nej, jag tittade inte på Netflix.

lördag 19 november 2016

...qué haya más sábados.

Femtonåringen är bortrest på prao som isjaktsfunktionär och sjuttonåringen och jag samsas om hemmet. På onsdag ringde väckarklockan halv fem och jag reste iväg på teamdag till Stockholm där vi ledda av en spansk kock tillredde diverse läckerheter som vi hävde i oss som lunch tillsammans med några glas vin.


När jag kom hem sent på kvällen i kolmörkret möttes jag av ett diskberg och en diskmaskin full med rena kärl.

"Ett litet tips", sa jag åt sjuttonåringen som låg och läste finska. "Om du försöker sätta dina kippor och kappor i diskmaskinen och märker att den är full av ren disk så kan du faktiskt tömma den." 
"Inte har jag försökt sätta något i diskmaskinen", sa han.

För övrigt har vi haft långa och trevliga diskussioner, studerat spansk subjuntivo, lyssnat på topplistor och franska poplåtar samt  diskuterat framtidsplaner. Visar sig att till och med en självgående, självständig, ansvarstagande ung man behöver uppmärksamhet då och då.

Efter några alldeles för korta nätter och hormonrubbningar och fan och hans mormor kom jag på fredag hem med avsikten att gå till gymet och skaka av mig veckan för att sedan varva ner på bastulaven. Möttes av insikten om att vattnet som borde har varit avstängt bara till klockan tretton på grund av servicearbeten fortfarande inte hade återvänt. Tog inte detta med något större zenlugn men kapitulerade och löste slutligen situationen med att duscha på gymet och på hemvägen släpa med femton liter källvatten för olika tänkbara ändamål. Hann knappt sätta mig ner med middagssalladen så var vattnet tillbaka vid halvniosnåret. 

Hur typiskt?

Lånade systers bastutur idag, som plåster på såren. Har även hunnit dricka te med en bok (På Livstid av Hans Fallada) på ett café - en länge bortglömd vana värd att återupptas i denna digitaliserade värld - och träffa väninna över ett glas vin och tapas.

tisdag 15 november 2016

Me? I'm good.

När jag levt ett vanligt* liv i en månad, kan jag konstatera följande:

Dagarna känns fortfarande ofattbart långa och fulla av aktivitet. Där jag för några månader sedan knappt hann upp ur sängen och ut genom dörren under en och samma dag, hinner jag nu städa, arbeta, äta, betala räkningar, läsa läxor och gå på gymet och ändå öppna en bok i sängen på kvällen. Dagarna känns fullspäckade och meningsfulla. Samtidigt är det ju oundvikligt att vissa aktiviteter har lidit. Ni ser uppdateringstakten på min blogg. (Eller nej, det gör ni ju inte.) Kameran har jag inte hållit i på flera veckor. En ynka illustration har jag fått till under veckorna som gick och IKEA kassarna med rent byke sparkar jag omkring från rum till rum. Men ändå.

Mest påtaglig är känslan av harmoni och närvaro. Eller avsaknaden av krypande oro över framtiden och dåligt samvete över att inte vara till nytta någonstans. Det betyder att för första gången på månader och ytterligare månader har jag njutit av mina lediga stunder. Njutit av promenader, soffa, tv-serier, kramar, böcker, snöflingor, regn, kaffedoft, morgonens ljus. Allt detta är nu tillåtet, förstår ni. Jag har förtjänat allt detta fina som livet erbjuder hela tiden. Livet har en jämn puls, en rytm och rutin som är livsviktig för mig helt enkelt.

Så jo, allt är bra. Jag gastar visserligen på sönerna, frustar över borttappade saker, sliter mig motvilligt ur morgonnattens drömmar om albinoälgar, björnar och turkosblåa kanaler när väckarklockan ringer, klagar över klibbiga jugurttölkar, fräser åt nära och kära för att de lägger sig i och sliter mig i håret över obegripliga saker och blir gråtfärdig av att min tonåring tilltalar mej som vore jag en bananfluga med spetälska och bankar näven i bordet men jag dricker också glögg och bakar pepparkakor och går på a cappellakonsert och håller hand och badar bastu med damtidningar och radar ved på stugan och värmer fötterna vid brasan och går på scifi-bio med mina söner och lyssnar på musik i bilen när jag kör till jobbet och skriver in saker i kalendern och inser, för det mesta och trots krus på ytan, att allt är riktigt bra.

* med "vanligt" menar jag väl ett normativt liv, ni vet; med jobb och barn och karl och hela faderullan. Ingen Volvo och ingen hund men nog en Volkswagen och kennlar av dammhundar i hörnen, ha-ha.


onsdag 9 november 2016

"Life just ain't the same without you, Harambe"

Kampen kring femtonåringens skolgång fortsätter. Jag känner mig inte riktigt utrustad med de redskap och egenskaper som behövs i ett läge där min minsting plötsligt blivit en tvär tonåring som säkert har noll koll på vad som pågår i kropp och huvud och som samtidigt borde rycka upp sig ur sin prestationssvacka för att ha valmöjligheter efter nian. 

Igår tummade jag för en artikel på Facebook som berättade om hur man ska handskas med tonåringar och hur viktigt det är att man inte själv beter sig som en pubertetsgalning. Jag hummade och nickade och höll med. Körde från jobbet genom snögloppet och via matbutiken bara för att komma hem och hitta femtonåringen framför datorn trots att han borde ha läst på prov. Snart stod jag där med matkassarna i näven och mössa på huvudet och skrek som en pubertetsgalning så att spottet yrde och svetten rann längs tinningarna.

Jepp, jepp.

Senare - när vi alla lugnat ner oss ett par hekto - försökte jag fråga femtonåringen om han eventuellt kunde tänka sig att använda ens en ynka timme av dygnet på skolarbete, om detta skulle föra honom mot olika valmöjligheter som i sin tur kan leda till arbete inom  till exempel IT eller finans eller något annat han är intresserad av. (Dessa två är teman och områden han ständigt pratar om.) 

Femtonåringen tog fram sin mobil och googlade "Finance or IT salary".

Jag skissade en bild för att illustrera vilken minimal insats detta är i relation till alla timmarna i dygnet. Och att denna enda timme kanske kan göra skillnaden mellan en lysande framtid och ett liv på gatan bland tomflaskor och flugor.



"Är det där du?" undrade han. Om figuren bland flaskorna.

Senare bläddrade jag igenom hans prov från den här terminen. På baksidan av fysikprovet hittade jag följande illustration:

 Framgång eller inte, who cares <3. 

Idag mindes jag att istället för att skrika och gnata förmedla det som är allra viktigast - för alla och envar av oss: att bli sedd, hörd och älskad, precis som den vi är.

söndag 6 november 2016

Sanning eller konsekvens

Inatt drömde jag att jag befann mig någonstans mitt i mörkaste Kina. Där promenerade jag omkring och tittade på små miniatyrhus samt drack den sista slurken ur en rödvinsflaska. På en terrass där jag satt och åt landade det plötsligt en skruvmejsel bredvid mig. När jag tittade upp såg jag en man och en kvinna som stod på balkongen och grälade. Var gång kvinna öppnade munnen slängde mannen ner en pryl på gatan. En träbit med spikar i, en hammare. "Cuidado, señor!" ropade jag argt. Han slängde ner flera verktyg och jag promenerade över floden längs med bron. Senare lade jag mig på mitt hotell och lyssnade till havet. (Mitt i Kina, men ni vet, drömmar.) När jag gläntade på gardinen insåg jag att vågorna var höga som hus och tvärbranta och mitt hotell låg precis på sandstranden. Jag undrade om jag skulle våga sova en endaste blund.

I verkliga livet har jag 
- druckit skumppa som saft och dansat på jazzklubb
- med anledning av femtonåringens födelsedag bjudit mina ex-släktingar på vad som tydligen var alldeles för lite godsaker
- sorterat mitt rena byke, äntligen
- vandrat i snöväder, bland annat till mitt gym dit endast två andra individer hade hittat
- ätit delikat rostbiff
- sett de tre sista avsnitten av Strandhotellet

Over and out.

 

fredag 4 november 2016

Korruptionen finns närmare än vi tror

Vitsorden femtonåringen håvar in för sina prov och kurser är hårresande. Vi har upprepade diskussioner om vad som bör och kan göras.

Häromdagen vände jag mig till femtonåringen och frågade:
"Har du själv några tankar om hur vi kunde lösa den här situationen? Hur ska du få upp så gott som alla dina vitsord minst ett steg under de närmaste sex månaderna?"
"Vet inte", sa femtonåringen.
"Tänk efter nu. Vad finns det att göra?"
 Han ryckte på axlarna.
"Muta lärarna?"

onsdag 2 november 2016

Snö och ekvationssystem

Har sommardäck under bilen. På grund av diverse kommunikationsmissar anländer mina vinterdäck inte förrän nästa vecka. 

"Snöstorm, sa de", sa jag åt femtonåringen imorse och tittade ut genom fönstret. "Hah!"
"Famous last words", sa han.

Glad i hågen körde jag längs torra vägar till jobbet. Mot eftermiddagen tog jag mitt förnuft till fånga, lämnade bilen att sova i det varma garaget och fick skjuts hem med en kollega.

Tillbringat kvällen med att tillsammans med femtonåringen äta vad vi hittade i kylskåpet - avokado, parmesan, citron, spaghetti och tomatsoppa i olika kombinationer - samt lösa ekvationssystem. En slet sig i håret (that would be me) och en annan bankade pannan i bordet (bokstavligen). Vi övervann oss själva till sist och tänker belöna oss med en tripp till närbutiken för lite kvällsmål.

 

måndag 31 oktober 2016

Nä nu blommar asfalten

Åt Kusin påstod jag på vår lunchträff att det känns som att dygnet har fått mera timmar sen jag började jobba. 

Uppe med tuppen och när arbetsdagen är slut finns ju ännu kring sex timmar att göra vad jag vill med. Senare ringde Far och undrade varför jag lät så andfådd. Jag meddelade att jag precis kommit från gymet, var i färd med att koka två ägg till kvällsmål samt på väg i duschen för att börja titta på en tv-serie två minuter senare. Han tyckte det lät som multitasking och då glömde jag nämna att jag även läst engelska och matematik med son nummer två, tagit en sväng till Stockmann för att byta ut son nummer etts hörlurar som slutat fungera samt på vägarna dit och tillbaka inhandlat mat och övriga attiraljer. 

När klockan slog elva insåg jag dock att IKEA-kassarna med rent byke flyttat runt i lägenheten i en veckas tid och antagit rollen som klädgarderob. (Varför vika in i skåp när man kan klä på sig rakt ur kassen?) Till min stora förvåning såg jag nyss kassarna släpas in i sjuttonåringens rum varefter de kom ut igen minus hans kläder. 

Utan skild tillsägelse eller uppmaning!

Jag antar att alternativet att gå med rumpan bar till skolan drev honom till denna vansinneshandling.

Lutar mig tillbaka med en bok och ser hemmet sköta sig självt?

torsdag 27 oktober 2016

Vardagsrapport

Att stiga upp innan sju och köra iväg till jobbet kring åtta har inte vållat några större bekymmer. Har dessutom sovit som klubbad de senaste nätterna, vilket är en ny och välkommen upplevelse. Men att hållas pigg och vaken i rusket idag var lite utmanande. 

Imorse knackade jag på hos sjuttonåringen när han inte syntes till kvart över sju som han brukar. Han låg med två väckarklockor i handen och påstod sig vara vaken. En kvart senare snubblade han ut  ur sitt rum och drog på sig ytterkläderna. Beskyllde mig för att han hade tappat en kvart och hann inte äta morgonmål och ej heller hittade sina gympashorts. Jag bad honom gräva frma shortsen ur bykkorgen, tryckte en riskaka i handen på honom som vägkost och kramade hejdå.
o
När jag kom hem från jobbet satt fjortonåringen framför skärmen ch slevade i sig glass. 
"Har du köpt Ben&Jerry's igen?" frågade jag. "How come?"
"Jo, för det har kommit ut en ny South Park-episod."

Tonårslogik?

Nu: äta, promenera i regn, rekognocera födelsedagspresenter åt blivande femtonåring, piggna till på gymet, prokrastinera byksortering.

lördag 22 oktober 2016

Urban Dictionary: Weekend = two days in the week where most people are free to do what they please, from work, school, what have you.

En veckas mjuklandning på jobbet bakom mig. Ännu har jag inga egna kunder så det har mest varit skolning av nygamla processer och catch-up med nygamla kollegor. Lycka är att få stiga upp på morgonen och veta varför, att köra till jobbet tillsammans med andra som kör till jobbet och att känna att man får använda länge oanvända delar av sin hjärna. 

Lycka är också att få fira weekend när det blir weekend. Att inte behöva tycka att man måste prestera och åstadkomma utan att på riktigt kunna koppla av eftersom vet att hinner och bör prestera och åstadkomma under veckan. Att måndag skiljer sig från söndag. Att köra ut till stugan rakt från jobbet tillsammans med andra som kör till stugan rakt från jobbet om fredagarna. Här hade jag tydligen en indiansommarvarm septemberhelg glömt att lämna på värme så igår klev in i en femgradig stuga. Satte på alla värmekällor och bjöd mig till Mor på skvaller, bastu, crepes och rödvin. 


Promenerade idag ringvägen runt med sjok av gäss tjattrande ovanför mig.  


 Displaying IMG_20161022_151826.jpg

Under natten tilltog vinden och blåste ner en stor del av lövverket jag hoppats på att fotografera. 


 Displaying IMG_20161022_151509.jpg
Displaying IMG_20161022_151621.jpg

Nere vid stranden var stämningen nästan spöklik då vattnet är rekordlågt. (YLE: Havsvattenståndet är exceptionellt lågt i hela Östersjön, på många håll en halvmeter lägre än normalt. Orsaken är ett långvarigt högtryck i kombination med friska nordliga vindar.)




Bitande kall blåst; kan tänka mig att det tar en stund att värma bastun ikväll.