torsdag 29 december 2016

the Power of Social Media

Femtonåringen fick ett presentkort till en gigantisk elektronikbutik i julklapp. Han bar med sig kortet till landet efter att jag lovat att vi kunde besöka butiken på hemvägen. 

Han googlade sig fram till att han äntligen skulle skaffa sig en gaming chair (= en vanlig, asful arbetsstol, endast större, bekvämare, mer ergonomisk och ännu fulare.) (Har dock beslutat att varendaste uttryck för vilja eller beslutsfattningsförmåga hos denna kille som vanligtvis säger inte vet jag eller fråga sjuttonåringen är hemåt, så strunt i estetiken.) När han letat fram modellen han ville ha återstod att kolla lagersaldot i landets butiker. Visade sig förstås att det fanns ett enda exemplar kvar i en enda butik i hela landet. 

Men hör och häpna; den fanns i Borgå.

Alltså plockade vi upp den på hemvägen och han byggde ihop den innan jag ens fått matkassarna uppackade. Ett lyckligt knapprande och skajpande hörs genom dörrspringan. 

Endast ett problem återstod: en övergiven gammal IKEA-arbetsstol stod plötsligt i mitt vardagsrum. Beslöt att innan jag för upp den på vinden för att damma ihjäl så prövar jag lägga upp den på husbolagets FB-sida. Vips! Inom en halvtimme hade jag blivit av med stolen och fått en ask vaktelägg i utbyte.

Frid och estetik råder nu i hemmet, som det för övrigt var härligt att stiga in i. Förhållandevis städigt - dörrarna stängda till alla sovrum och så mörkt att inga dammtottor syns - och en välkomnande doft av julgran och nyutslagna hyacinter. 


Nu har jag visserligen en ny utmaning: vad göra med vaktelägg? Litar på de sociala medierna även i detta fall.

onsdag 28 december 2016

Skäms!

Planen var faktiskt att använda de mörka kvällarna till att läsa böcker. Meningen var att först få slut på Jussi Valtonens He eivät tiedä mitä tekevät och sedan hugga in på Musta Lammas, Cheek's memoarer som jag egentligen vil läsa. Men jag kommer ingen vart med Valtonens bok, några sidor åt gången bara; den kommer helt enkelt inte igång, eller kanske är det jag. Med den här farten tar det mig månader att komma igenom denna 550 sidors tegelsten.

Vad jag använt mina kvällar till i stället är den norska tonårsserien Skam. Det var sjuttonåringen som tipsade mig och nu är jag fast. Försöker ju förklara mig med att det är min plikt som förälder att se den för att förstå hur mina tonårssöner fungerar, men sanningen är att jag är fast.

Allt ovanstående berättar kanske sådant om mitt intellekt (eller avsaknaden av det) som jag inte borde marknadsföra, men det är inte första gången jag drar en tvivelaktig kampanj.

Vad gäller Skam så skiljer sig dessa sjuttonåringar häpnadsväckande lite från mig själv som sjuttonåring - bortsett från den mobila kommunikationen - eller som fyrtiofemåring heller, för den delen. Samma frågor, tvivel, förtjusningar, antaganden, lögner och osäkerheter varvade med ett frenetiskt supande och hånglande har ju det här livet varit år ut och år in så länge jag kan komma ihåg. Eventuellt förhåller man sig lite lugnare till stormarna för vart år som går och finner lyckan i sig själv i stället för i omständigheterna. Men ändå.

Slut på kampanjen.






tisdag 27 december 2016

Mellan liven

Har landat på en fjärran frekvens i min stugoffice där det tycks ljust bara några timmar om dagen. Jag har varvat ner och tappat ord men njuter av stillheten och tystnaden.




Femtonåringen måtte ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring för han hängde med utan någon som helst övertalning trots att alternativet var oändligt långa lediga dagar i stan framför datorn. Visserligen spenderar han större delen av tiden på mobila enheter också här, men ändå. Fick honom medlurad på promenad idag innan solen gick ner. Vi genade över åkrar, krossade is på pölar och skrämde nästan vettet ur de långhåriga kossorna med hjälp av en träpåk som femtonåringen utan eftertanke petade in i deras hage. 



Lägger fler klabbar i brasan, tänder flera ljus, öppnar en bok. Tvivlar på att det finns en tid eller ett riktigt liv efter mellandagarna. Återstår att se.

torsdag 22 december 2016

22


Hos oss

En femtonåring som jag åt sushi med i hörnet av Annegatan och Nylandsgatan. Han berättade att hans mattelärare beslagtagit hans fickkniv för länge sedan när han använde den för att öppna sin miniräknare. 
"Fattar ju att du inte får ha den i skolan, men du fick väl den tillbaka efteråt?"
"Vågade inte fråga."
"Vågade inte?"
"Social anxiety", sa han och ryckte på axlarna.

Hemma en sjuttonåring som ätit upp fudgen. ALL fudge. Vi talar en ugnsplåt.

En mor som förhållandevis högljutt uppmanade honom att göra en ny sats. GENAST. Det hinner han inte, för han tittar på den norska serien Skam.

Ingen skam i kroppen har han. 
"Puss", försökte han när jag blev upprörd. 

Jaja. Juletider.

 

 
 

måndag 19 december 2016

doften av "hemma"

Fick hem mina söner ikväll. Den äldre satte håret på tofs, dribblade fotboll i vardagsrummet och spelade upp Youtube-videor för mig medan han berättade om turneringar, fester och sammankomster under den gångna veckan. Den yngre öppnade dörren till sitt rum och drog ett ljudligt andetag. 
"Luktar där illa?" undrade jag oroligt. 

Inte alls. 

Visade sig att han tyckte det doftade "hemma". 

Sjuttonåringen beställde chokladfudge - traditionellt julgodis "som du inte lagat sen jag gick på åttan, typ, och då fick man inte ens äta det utan allt skulle ges åt någå lärare i julklapp".  Så femtonåringen och jag promenerade till butiken och köpte ingredienser och jag hann få allt färdigt precis innan sjuttonåringen skulle iväg på kisastudio och övernattning hos en kompis. Han skrapade ur skålen på nolltid, drack en liter saft mot törsten och fick eventuellt fudgekvoten fylld för den här julen.


Och jag? Jag skulle kunna stanna uppe hela nätterna och rita och läsa och redigera och pyssla och njuta av mörkret och myset och stearinljusen och lyckan i det här lilla livet.

söndag 18 december 2016

Planeringsmissen

När jag lät renovera min lägenhet glömde jag planera in plats för en julgran. Ville trots allt absolut ha en. En litenliten bara.

"Var ska du ha den?" frågade kusins man på julgranshämtningen i Nupurböle. Ingen aning, svarade jag, men det ordnar sig nog.
Syster tvekade om hon skulle ta en gran överhuvudtaget, beklagade sig över barrandet och roudandet och städandet och fixandet. 
"Var inte löjlig", sa jag, "det är ju bara att bära in den, fira jul, bära ut den och dammsuga efteråt."

När jag nu i två timmars tid möblerat om i min lägenhet, fått blåmärken på smalbenen (fråga inte), klippt ett tjugotal spretande grenar av den "lilla" granen som visade sig vara rätt så yvig, sopat barr, söndrat en glasboll, dammsugit barr och "änglaglitter" som fanns överallt, utom då i granen förstås, tvingats värma glögg för att alls orka fortsätta samt har kliande skråmor och utslag från fingertoppar till armbågar står granen och skäms i ett hörn. 

Teneriffa nästa jul igen, kanske?



Nej, skojar bara. Visst är det mysigt och stämningsfullt.

Mexico?

lördag 17 december 2016

Rithörnan

Här tappar jag uppfattningen om tid och rum.

 

Julstämningen

Aldrig någonsin har väl min jul varit så oplanerad som i år. Men som vanligt vaknar jag en vecka innan afton upp till julstämning och en plötslig lust att köpa och paketera presenter, laga julgodis och baka pepparkakor. 
Därmed inte sagt att jag gjort just något av ovanstående, men kan noteras att jag kände för det åtminstone.  Det jag däremot har gjort är skvallrat senaste nytt ( = läs samma gamla) med syster över glögg, kaffe och bastucider samt njutit av tystnad och avsaknaden av måsten.

torsdag 15 december 2016

tajming & balans

Tisdag kväll frös jag som en hund och hade ont från tårna till hårfästet. Slängde i mig ytterligare en Burana och ytterligare en kopp te med mjölk och honung och kröp skakande under täcket med en hög näsdukar och iklädd strumpor och nattskjorta, helt övertygad om att jag inte skulle komma upp ur sängen följande morgon.

Vaknade mot alla odds onsdag bitti som en ny människa och spenderade de följande aderton timmarna med nya och gamla kollegor på sales meeting åtföljt av sexrätters- och dryckers middag samt teambuilding över drinkar och nationsgränser. Fortsatte med samma tema efter fyra timmar sömn.  

Hyvä pössis - som jag inte kan översätta - energiserar mer än man någonsin kan föreställa sig.

Men: efter allt detta belönade jag mig själv, den sociala introverten, med följande: sushi och grönt te i hörnet av Nylandsgatan och Annegatan, städning av badrum samt undanfösande av diverse prylar från olika ytor i hemmet för uppnåendet av mentalt lugn, kaffe på soffan med fötterna i rakläge och stirrande ut i mörkret samt avslutningsvis med total avslappning i form av julkalenderillustrerande. Allt i total tystnad och i sällskap endast av några stearinljus. Sanatorium för själen. Balans. Total närvaro. Lycka. Återhämtning.


tisdag 13 december 2016

Luciadagen....

....går inte till historien som en av mina bästa dagar. 

Men: är på bättringsvägen och räknar med att för en tid framåt vara extra tacksam för hälsa och andra stundvis undervärderade blessings i vardagen. 

Varde ljus.

 

måndag 12 december 2016

Rudolf

Ingen julbild idag. 

Skulle i såfall vara Rudolf med den röda mulen. I brist på riktiga näsdukar har jag snutit mig i hushållspapper och resultatet är inte vackert. Sedermera hittade jag vita IKEA pappersservietter i ett skåp, de duger utmärkt och är stora som lakan men skadan är redan skedd.

Over and out. Te och soffa.

fredag 9 december 2016

u might as well jump

Trots hemkomst redan litet efter ett är jag något matt efter gårdagens lillajulsfest där vi bland annat dansade knäna ur led; Van Halens Jump är kanske inte för fyrtioplussare. 

Dagen på arbetet idag gick främst till.....någon form av teambuilding. 

Kvällens program: bastu, glögg och Skavlan. Möjligast kravlöst.


torsdag 8 december 2016

Morgonstund har guld i mund

Detta att komma iväg på morgonen?

När man laddar de "små" barnens julkalender, postar de störres, söker sina egna prylar och hittar dem på oväntade ställen, väcker på femtonåringen upprepade gånger, brygger kaffe i mutterpanna. Borde omprioritera, kanske?




 

onsdag 7 december 2016

Gränserna och jagjagjag

Skulle ha haft en timme tennis med pojkarna ikväll, men huvud och kropp sa stopp. Flugit och flängt så mycket att nu behöver jag hemmakvällar och lugn för att inte förvandlas till den jag förvandlades till i söndags till exempel. 

Note to self: Det här med gränserna för presterandet och tillagsvarandet. Med en ny vardag behövs nya tag, så är det bara. Learning over and over again att jag behöver egentid och på det ännu mera egentid. Utan tid och stunder för att landa i mig själv gör jag ingenting med alla de övriga livskomponenterna. 

Happinaamari ensin itselle, och så vidare.

I julkalendern på de sociala medierna skrev jag: Kom ihåg era julhälsningar. Som jag själv tänker strunta blankt i, bara så ni vet. Det är ju bara att titta in här så får ni era hälsningar! Men även detta gör jag för mig själv, inte för er, se ovan.



Hälsningar,

Opposite of extrovert. A person who is energized by spending time alone. Often found in their homes, libraries, quiet parks that not many people know about, or other secluded places, introverts like to think and be alone.
Contrary to popular belief, not all introverts are shy. Some may have great social lives and love talking to their friends but just need some time to be alone to "recharge" afterwards. The word "Introvert" has negative connotations that need to be destroyed. Introverts are simply misunderstood because the majority of the population consists of extroverts.

Källa: Urban Dictionary

måndag 5 december 2016

Lost and found

En long-lost sjuttonåring kom emot på gården när jag parkerade efter jobbet. Han bar på mjöl, pepparkaksformar och en kavel. Mycket rörande i synnerhet som han då han fick syn på mig vände om och gav min en pliktskyldig kram. Long-lost femtonåringen satt rufsig och nöjd vid sin dator. Föga överraskande. Mera överraskande var hur pratsam han var.  "Bra julkalender", sa han med tummen upp och syftade då på den kalender som med hjälp av en vink på det andra inhemska lett honom till en Ben & Jerry's-glass i frysen. Senare promenerade han glad i hågen iväg mot sin parkour. Själv vandrade jag över innergården och klev in hos long-lost syster på Prosecco och glögg och senaste nytt.


söndag 4 december 2016

I väntan på julen

På tal om pusselbitar. Vem sa att en julkalender måste börja från den första december? Och vem sa att en julkalender måste öppnas varenda dag? 

Kompromissen lyder: Planerar att kika in genom några fönster i huset nedan innan julafton :)




om självständighet och sånt

Ute bitande kallt, inne varmt och gemytligt, har druckit ångande glögg, pyntat lite julväntan. Kämpat för min egen självständighet och försökt balansera de olika pusselbitarna i mitt liv. Just precis nu inte så framgångsrik på den punkten. 

Imorgon anländer två efterlängtade pusselbitar som är mina söner. En av dem - den äldre - menade att han bara slänger in sina prylar för morgonkvällen ska han spendera bakande pepparkakor med sina vänner. Ser man på? Dagens ungdom!

fredag 2 december 2016

Tacksam

...för mitt jobb och allt vad det innebär
...för att min hjärna fungerar igen efter att ha varit på sparlåga länge, länge
...för taxichaufförer som inser att passageraren lider av peopleoverload och därför inte yttrar ett ord under hemresan
...för mitt hem som är städigt och mysigt och eget och mitt
...för mina nära och kära
...för att det är fredag och december och väntan på jul, vilket är bätte än julen själv