torsdag 14 december 2017

Äventyr på landet

Körde ut till stugan måndag kväll för att njuta av stillheten och jobba distans på tisdag. Stillheten i form av snö började falla tidig morgon och fortsatte ihärdigt hela dagen. Vädret hade tydligen inte tittat på Foreca som sa att nederbörden från och med klockan tre skulle vara bara vatten.

Innan mörkret föll hann jag ner till stranden och ta några bilder. Stämningen var närmast spöklik; knäpptyst och färglös.






Senare blev det full vinter. Någon gång under förmiddagen beställde jag plogning "utifall att snön inte skulle smälta". Det såg nämligen inte sannolikt ut.








När strömmen gick första gången vid fyrasnåret tände jag en massa ljus och en brasa och kollade på nätet att halva Lovisa var utan el. Lyckligtvis kom den tillbaka vid femsnåret och jag passade på att ladda alla mina elektroniska apparater som vid det laget var nästan tomma. Diskade snabbt undan och tappade också upp vatten i olika fat och promenerade omkring med ficklampan i byxlinningen just in case att strömmen skulle gå igen. 


In case inträffade mig och fyrtiotusen andra igen klockan sex när jag precis ställt spaghettivattnet att koka på spisen. Slog mig ner vid brasan och läste i stearinljusets sken. Ett par timmar senare drog jag på mig yllesockorna och åt en kall kvällsvard. 




När plogbilen kom efter åtta beslöt jag mig för att flytta upp bilen till övre parkeringsplatsen eftersom jag antog att jag aldrig kommer upp för lilla backen om det fryser på under natten. Vädret var vid det här laget rätt så intressant. Det började bli plusgrader och snö föll konstant och med öronbedövande oljud från hustaket och även runtomkring ute i den kolmörka skogen och i huvudet på den som tassade med en blek ficklampa under ett träd. I detta skede kände jag mig ganska så liten och ensam och ganska glad att inte behöva vistas länge utomhus.

Vid niotiden gav jag upp eftersom jag var uttråkad och inte vågade använda mina sinande dator- och telefonbatterier till att se på film så jag kröp under täcket med min bok och lade en lämplig hög med kläder bredvid mig utifall att det skulle bli svalt under natten. 


Strömmen kom dock tillbaka just efter detta och huset lystes upp av lampor i alla hörn. Vid det laget var jag dock så sömnig att jag kravlade upp och släckte överallt och sen lade jag mig att sova. Vilket jag också gjorde, till klockan tre.

"Började du titta på Netflix?" undrade sonen som jag berättade åt. Men nej, jag funderade på livet tills jag somnade om någon gång mot morgonkvisten. 

På morgonen hade hälften av snön smultit och det blåste en hård vind. 

"Det här klarade vi ju bra, du och jag", sa jag åt stugan efter morgonmålet. Den skarpsynte kan se en havsörn segla i vinden ovanför huset.


Jag körde till jobbet när det börjat ljusna. Stugvägarna var grötiga isbanor varvade med frusna översvämningspölar som det bara var att gasa målmedvetet igenom. 

Solskenet på motorvägen kändes förhållandevis overkligt efter det gråsvarta dygnet.

söndag 10 december 2017

Son-day

Hade precis somnat igår natt då artonåringen klampade in och smällde i dörrarna. Klockan var väl kring två. Han hade spenderat kvällen på Brändö och sedan kört hem några vänner. Känns absurt att han har körkort och dessutom får röra sig fritt ute i trafiken.

Jag sov inte särskilt mycket eller gott efter detta, men kanske någon annan natt. Klampade trots allt målmedvetet iväg till gymet vid tolvtiden och när jag kom tillbaka efter ett välgörande pass körde artonåringen precis ut från gården mot en fotbollsmatch. Jag stekte en omelett och väckte sextonåringen vid tresnåret. Satte mig ner och gjorde pappersarbete varefter jag var i butiken och fixade middag innan sönerna promenerade iväg på bio.

Fortfarande iklädd mina gymkläder kokade jag chokladfudge som artonåringen beställt. Förra året slängde han i sej en hel plåt på en eftermiddag - mer om detta HÄR - så jag får väl gömma undan litet i år om någon annan ska hinna få.


I skrivande stund har jag druckit glögg och är inne på dagens n:te kaffe, fortfarande iförd mina gymkläder och en lermask jag fick i födelsedagspresent. Bet I'll be a raging beauty tomorrow.

Mörkret känns som en trygg och god vän, i synnerhet det blåa som lägger sig vid solnedgången.


lördag 9 december 2017

this and that

Självständighetsdagen firades med nära och halvbekanta på Boulevard Social. Att läsa meny med kontaklinser utan plusstyrka var precis lika suddigt som bilden här. Lyckligtvis fick jag låna bordsgrannens läsglasögon och kunde därmed beställa mat och dryck. Mycket och gott.


Trots tidig hemkomst blev natten lite för kort och på torsdag kväll efter jobbet var jag så trött att jag lade  mig halv tio och slocknade som ett ljus. Jag tror det aldrig hänt förut att jag sovit nio timmar på en veckonatt. 

(Nå, sömnen hade natten efter detta svårare att infinna sig, men vet åtminstone att det är möjligt.) 

I skrivande stund sitter jag med ett glas rödvin vid köksbordet och reflekterar över livets gång och förgängelse. Så mycket som förändras och så mycket annat som är precis som förr.

När jag tittade in hos sextonåringen tycktes hans ben sträcka sig från ena sidan av rummet till det andra. (Okej, hans rum är två gånger två meter, men ändå.)
"Jösses vad du har blivit lång!" utbrast jag. 
"Jösses vad du har blivit kort", muttrade han men kunde inte låta bli att dra på munnen. 

Artonåringen å sin sida hade körprovet (inssin) i torsdags. Vid tvåtiden whatsappade han ett foto av körlovet och skrev helppo. Idag skjutsade han mig ett varv runt Brunnsparken och senare körde han iväg till Brändö medan jag satt hemma med hjärtat i halsgropen. Playing it cool, though. Min lille, nyfödde son bakom ratten <3.

Syster tittade in på kaffe i eftermiddag; det var som att kliva något år tillbaka i tiden när vi sprang hos varandra på kaffe titt som tätt; det var innan hon flyttade ut i förorterna.

onsdag 6 december 2017

Glad Självständighet!


lopussa kiitos seisoo

Imorse körde jag i kolmörker från stugan till kontoret, överväldigad av en angenäm känsla av lugn och tillförsikt.

 





Hemma efter arbetsdagen möttes jag av min efterlängtade avkomma som var utspridd i köket. Den äldre lätt medtagen kom från London, den yngre bara från södra stadsdelar. De var båda mycket meddelsamma. En plötslig nyck fick mig att berätta om dokumentären jag såg på teve häromkvällen som behandlade porrberoende bland ungdomar. Diskussionen var mycket lättsam trots sitt allvar och sönernas röda öron. Artonåringen skakade på huvudet och sa; "Mamma, du är så outdated. Vi har sett de där dokumentärerna när vi var tretton."  

Innan han med en mjölpåse under armen drog iväg på pepparkaksbak (<3) och festligheter med vännerna vände han sig om i dörröppningen och sa:

"Det här är orsaken att mina kompisar aldrig pratar med sina mammor. De tror att alla diskussioner är typ av den här....pinsamma kalibern. Men hellre pratar jag jättemycket med dej om allting och så är en procent sånt här, än att vi inte skulle prata om något alls."

söndag 3 december 2017

Dagar av ensamhet

Häromkvällen läste jag ut "Dagar av ensamhet" av Elena Ferrante. Av den blev man något ångestfylld.


Igår kväll tog jag itu med ett projekt jag funderat på länge, nämligen att skapa ett skilt Instagram-konto för mina illustrationer (@bopoillustration) utöver mitt vanliga (@bopo_maria). Slog mig först senare att två parallella konton innebär att jag fick sortera om i vem jag följer med vilket konto för att undvika dubbelflöde. Det tog sin tid att städa upp. Och förstås var jag tvungen att lägga upp en bild genast så jag valde en gammal julkalenderbild jag ritade om digitalt närmare midnatt igår.


Att jag döpt mitt lilla skrivbordsföretag till Bopo Illustration kändes som en ypperlig idé tills jag började googla och insåg att BoPo tydligen står för Body Positivity. Nå, värre kunde det väl vara även om detta kan kännas lite missvisande. Då är den finska termen Boheemi Porvari mera passande. (Artikel HÄR.)

"Bopous on alun perin täysin eteläeurooppalainen ilmiö. Taustalla on halu säilyttää tai saavuttaa yhteys luontoon ja vaalia rahan rinnalla pehmeitä arvoja."

Efter en välkommen sväng på gymet i förmiddags tog jag med andra ord min plånbok och körde ut till stugan. Välkomnades av ösregn och storm men värmde stoiskt en eftermiddagsbastu innan Mor tittade in på glögg. (Vad gör vi båda här ute på vischan i detta väder? Äpplet faller sällan långt från trädet.) Det blir distansarbete imorgon eftersom jag ska på styrelsemöte här i knutarna på kvällen.

Mellan varven hann jag knåpa ihop en julbild till. Någon riktig julkalender blir det inte i år för tiden tar helt enkelt slut på mitten. Men vilket nöje, att rita lite igen.



lördag 2 december 2017

December

Veckan passerade i ett huj. Onsdag bitti flyg till München för två dagars sales meeting inklusive middag med påföljande nattklubbshäng och dans till jazzband på hotell Bayerischer Hof. Hem igen sen torsdag kväll. Någonstans mellan varven hann det blir december. Idag lite kraftlös. Tog en promenad runt Brunnsparken i eftermiddag medan solen gick ner.









söndag 26 november 2017

Att "bara titta"

Promenerade till Galleria Duetto för att se Esa Riippas grafik. Kom hem med Uusi kevät och Valo herää. Så kan det gå. Julklappar åt mig själv, kanske? De ska hänga på stugan är det tänkt.


 

Onepiece-janarin

Under natten mot lördagen ösregande alla snö bort. Jag sov som en stock men vaknade till en gnutta solsken tidig förmiddag. Fick gjort mina återstående chores för vintern; simtrappan upp, utetuppen tömd, fyrhjulingen övertäckt, ruttnande somarblommor uppstädade och utemöblerna i skydd. 

Gjorde detta iförd vinterns favoritplagg och stekte mig sedan en omelett innan jag körde mot stan där jag nästan sprang till gymet och gjorde av med en veckas stillasittande. Note to self: tre dagar orörlighet är absolut maximum för både kropp och huvud. 


Spenderade kvällen med syssling från närliggande ö och vi skrattade så vi grät. Gjorde gott. När jag steg upp tidig förmiddag såg det ut så här. Nöjet var tyvärr över innan jag hann ut med min kamera.


Efter regnet










fredag 24 november 2017

Livet som distansplånbok

Efter att tonåringarna huserat hos mig i två och en halv vecka körde jag dem till sin Far ( - eller sin Fars hem, ingen aning om Faren själv vistas där -) och tog mig själv ut till stugan under lunchrasten på torsdag.

Bliss!
(Nästan blizzard, faktiskt.)



 Under fredagen började det regna in whatsapp-meddelanden från sönerna.

"Kan du köra mig till Verkkokauppa?" undrade sextonåringen. 
"Jag är på landet", skrev jag. "Din pappa kanske?"
"Jag har inssin 7.12.", skrev artonåringen. "Kan du betala?"  
"Har er faija rymt?" skrev jag argt. "Jag är på landet. Din bror bad mig just köra till Verkkokauppa och du ber mej peja det ena och det andra. Grrr! Men jag fixar såklart."
"Han bad också mig köra till Verkkokauppa", tröstade artonåringen. "Så ta det inte personligt."

Jag svarade med en gråtskrattande smiley och konstaterade att artonåringen snart faktiskt KAN köra sin lillebror till Verkkokauppa. (Om jag bara betalar hans inssi först.) (Och lånar ut min bil.)

I skrivande stund har jag betalat inssin och artonåringens busskort ( - efter att ha fått ytterligare ett WA-meddelande där det stod: "sen köpte ja muute igen busskort fö 30, nä vi nu en gång e på samtalsämne betalning" -)  samt beställt en Black Friday-monitor* åt sextonåringen (till hans andra hem). Även slagit en signal till fadern och förskjutit litet ansvar därhän.

Nu välförtjänt av lite glögg och en brasa. 

* Den betalar han i alla fall själv. Om nu någon undrade.