söndag 20 augusti 2017

Dingoed and teen-bullied

Började helgen med nostalgitripp med Dingo på Allas. Torsdagskvällen hade varit augustivarm och perfekt för en utekonsert men på fredag drog det ihop sig och precis när vi kom till terrassen började det regna och blåsa och vi svepte in oss i sjalar och engångsregnkappor och frös som hundar. Det gjorde dock inte så mycket; vi värmde oss med gin tonic och en bricka med shots och genom att dansa som besatta. Fortsatte med detta även efter konserten på krog lämplig för kvinnfolk i vår ålder. Mycket trevlig kväll.






Lördagen använde jag mot alla odds till storstädning och ett varv på stan. Sjuttonåringen åkte iväg till en kompis stuga på bastukväll och kräftskiva.

Idag blev det femtonåringsdag. Först klev vi på sexans spårvagn och åkte till Arabiastranden för att pröva hans kommande skolrutt. Tillbaka i centrum shoppade vi honom nya skor och åt varsin Poke Bowl innan vi körde iväg till Verkkokauppa för att inhandla nya möss och annat viktigt.

Någon form av positiv utveckling har definitivt hänt hos femtonåringen under det senaste halvåret. Han har koll på var hans grejer finns och vad han ska göra, han pratar och deltar mera och är närvarande och började idag till och med förhöra sig om hur man tar en dubbelexamen. Mycket trevligt att se och följa med efter det gångna, förhållandevis kämpiga året.

Men.... med denna utveckling kommer även en sedvanlig tonårskriticism. (Är kriticism ett ord?). Jag har idag fått höra bland annat att jag låter som en blåsbälg när jag går och andas samtidigt, att jag låter heko-heko när jag skrattar, att jag nyser för högljutt, att jag pekar för mycket och att jag sticker ut huvudet som en sköldpadda när jag är nyfiken.

"Constructive criticism", sa han med en axelryckning när jag undrade varför han måste dissa mig hela tiden. "Jag menar, vad gör du om du måste nysa på ett möte? Låter du sådär?"

Tål att tänkas på.

Allt detta - samt insikten att jag spenderat de senaste fyra veckorna med tonåringarna - fick mig att whatsappa sönernas far och få bekräftat att han kan kan inkvartera dem från och med imorgon. 

Ensamvecka. Hur ska jag klara det? 

Heko-heko.

tisdag 15 augusti 2017

wasABI

Den här "lille" killen spenderade natten i ett tält på skolgården. Tycks vara någon form av nygammal tradition att resa upp tält runt skolan och bli omkringföst av humorlösa poliser under nattens lopp. När han kom hem efter sin första skoldag på det sista året sov han i flera timmar.


Trots en lyckad semester som kändes ofattbart lång är jag nöjd över vardagens återkomst och framförallt lycklig över de mörkare kvällarna. Mörker är kravlöst och varvlöst och därför välkommet.

Femtonåringen har ännu två veckor sommarlov innan han börjar ICT-linjen på Prakticum. Om jag inte misstar mig skönjer jag en viss nyfikenhet och iver under den blaserade ytan hos den lille. 

söndag 13 augusti 2017

Miami med mera

Använde min sista semesterhelg till olika former av verklighetsflykt. 

Jag var helt ensam på gymet på lördag eftermiddag och fick därmed dansa ostörd mellan träningspassen. Overkligt. Senare drack jag skumppa i mitt vardagsrum i sällskap av god vän plus hennes vän medan stormen och blixtrarna härjade utanför. När ovädret bedarrat lite promenerade vi gatan ner till Mummotunneli där vi fick dansa och avvärja gifta lystna män ( - "kiitos, mutta ei kiitos; been there, done that and it hurt like hell" - ) och prata strunt till höger och vänster in på småtimmarna. 

Söndagen avslutade jag med att äntligen gå på bio. Miami får kanske inte pris för sin lysande intrig, men Krista Kosonen är helt enkelt hänförande, lumoava och en helt oemotståndlig katastrof och lillasystern gör också en fin roll. Massor med bra musik men jag fattade bara att smyg-Shazamma ett par gånger. (Niki & The Dove: Tomorrow och Say Lou Lou: Nothing but a Heartbeat.)

Pigg som en lärka. Hur i all världen ska det gå att vakna och gå på jobb?

torsdag 10 augusti 2017

Högt och lågt

Det här med att resa på tremanhand.... mycket angenämt, men också tre viljor.  (Eller den yngsta utrycker inte sin särkilt klart, förutom då den är nej. Vilket den är rätt ofta.)

Detta har vi dock hunnit med, kompromisser av tre viljor:

Linbaneåkning i Pazin i norra delen av Istria. Banan lågt sjukt högt över marken och bestod av fyra delar à 80+80+220+280 meter. Med tanke på att jag lider av höjdskräck är jag ganska stolt. Det konstiga är dessutom att jag inte var det minsta rädd under-det-att, utan bara före. En minnesvärd upplevelse.



Efter höjderna följden en droppstensgrotta på sextio meters djup. Den erbjöd välkommen svalka då det var endast fjorton grader i kontrast till trettiofem uppe över marken.



Följande dag körde vi ner till Premantura där vi blev tilltalade på tyska av en kypare och vidare till naturparken Kamenjak där vi tog oss ett dopp.




Tycker det är rörande at se dessa brorsor tillsammans. Den äldre blir myndig om mindre än en månad. De kommer fortfarande bra överens trots att de på hemmaplan knappt umgås alls. 

(För att inte tala om underläget jag ligger i. Jag är det mest cringe* på hela jorden, allt jag gör är fel, allt jag säger är genant och fullständig idioti eller mitt beteende allt för uppseendeväckande. I dessa stunder saknar jag ibland lite flankstöd. Tänk att jag tills jag var sådär trettiofem ägnade majoriteten av mitt liv åt att undra varför jag sagt si eller varför jag gjort så. Nu, när jag äntligen struntar blankt i vad folk tycker och tänker om mig så får jag denna feedback av min avkomma. The irony, liksom?)

Idag klev vi i bilen och körde till grannlandet Slovenien. Skulle gärna säga att det var en idyllisk tripp men det var det inte. Vi köade i ca en timme vid gränsen och någon - jag säger inte vem - flippade ur pga värmeslag, hunger, hormonstorm och överdos av ansvar och betedde sig eventuellt som en tvååring tills vi äntligen kom över gränsen. Där kunde vi konstatera att naturen som i ett trollslag bytte från gul, låg och torr till grön och varierande med palmer och pinjeträd. Vi åt lunch i skuggan i trettiåtta grader i Portoroz och körde sedan till Izola för snabbt dopp, glass och jakt på ett shotglas åt sjuttonåringen som ska ha ett sådant ur varje land han besöker. 

Hemresan tog bara lite på en timme i motsats till två och en halv på vägen dit. Tonåringarna slocknade som ljus i den luftkonditionerade Opeln medan jag rattade mellan olika kroatiska musikkanaler. Ikväll efter middagen vann jag dem båda i biljard.

When someone acts/ or is so embarrassing or awkward , it makes you feel extemely ashamed and/or embarrassed.
 

söndag 6 augusti 2017

Pulassa Luciferin kanssa (eller i Pula med Lucifer)

Landade i Pula, Kroatien sent fredag kväll. Värmen som mötte oss var obeskrivlig; man kunde ha skurit bitar ur den. Senare hörde jag att värmeböljan Lucifer lagt sig över bland annat Kroatien. Ingen av oss har upplevt en sådan här värme tidigare; 36-42 grader. Vi har njutit i alla fall, på olika sätt.

Pojkarna har simmat och snorklat och med jämna mellanrum dragit sig tillbaka i den luftkonditionerade lägenheten och hängt på nätet. Själv har jag läst ut två böcker - ibland faktiskt tacksamt i skuggan, vilket nog aldrig hänt förut. 

Imorse hyrde vi SUP-brädor och paddlade ut till en ö en bit utanför vår strand och pojkarna snorklade medan jag bara tog mig ett snabbt dopp från klippkanten. Havet är knallblått och kristallklart och så salt att man har saltlagringar på kroppen efter simturerna. Trots min närsynthet ser till och med jag fisklivet genom cyklopet men höll i alla fall på att klättra upp längs ett minfält av sjöborrar - "Whatthefuck, SER du inte dem?" undrade sönerna -  så håller mig nog till snabba dopp i fortsättningen också. 

  
Vårt hotell ligger ute på halvön Verudela. Här fläktar det åtminstone - även om vinden är varm som ånga - och man kan kliva i havet när som helst. Vid kvällsdoppet har temperaturen ännu legat kring trettiofem.




Inne i själva Pula är det så hett att man blir kraftlös bara av att gräva fram busspengar ur shortsfickan. Har ändå sett de enda sevärdheterna i staden; den lokala amfiteatern och ett uttorkat fort. 








Ikväll efter middagen hittade vi äntligen ett ledigt biljardbord i spelhallen och just som jag höll på att vinna kom innehavaren farande, stängde allt och sa "BIGBIG problem! Temporary bigbig problem." Sjuttonåringen vann och vi klev ut i en plötslig och våldsam åskstorm. När vi kom tillbaka till lägenheten hade en handduk och pojkarnas simbyxor flugit sin kos från balkongen och dörrarna slog. Vi fick trava stolarna på varandra och lägga bordet upp och ner för att inte bli av med dem också.

Mycket händer här i trakten. 

torsdag 3 augusti 2017

Semester i stan

När jag på söndag berättade åt femtonåringen att vi åker till stan på måndag sken han upp som en sol och jag trodde faktiskt han skulle sätta väckarklockan och ringa och stå och vänta vid bilen vid soluppgången. Det gjorde han ändå inte, utan jag fick väcka honom vid tolvsnåret. 

Jag beslöt bocka av en sak från min mentala bucketlist och tog båten ut till Lonna och Skanslandet på tisdag.



På Lonnas uteservering åt jag deras delikata röding med ett glas vittvin. 



På Skanslandet promenerade jag Alexandersrutten som bland annat gick gick förbi Gustavvsvärdssundet. En fin dag att vara till havs.





Igår några till kryss på bucketlistan. Jag badade först bastu med väninna på Löyly. Sedan försökte vi oss på ett bord på Baskeri&Basso, men det var fullsatt. Lyckligtvis hade de en vinbar i nedre våningen som också serverade läckra små tapasportioner, så vi åt några sådana per man medan vi hällde i oss kopiösa mängder rosevin. Mycket trevligt ställe, värt ett återbesök. Men den riktiga restaurangen måste man tydligen boka i mycket god tid.

 
Hoppade sedan i en taxi som tog oss till Mummotunneli där vi dansade och minglade i obestämt antal timmar innan förnuftet tog vid och vi gick hem.

"Hur kan du få darra så lätt?" frågade min sjuttonåring idag när jag inte alls var en lika bra version av mig själv som igår kväll.
"Vadå lätt!" sa jag sårat. "Jag jobbade verkligen hårt för den."

Senare idag promenerade jag med min femtonåring till barberaren och en stärkande sushimåltid. Han var närapå pratsam efter några dagar framför datorn och vi hade en trevlig stund tillsammans. Sjuttonåringen å sin sida har åkt av och an mellan hemmet och Brändö i flera dagar för olika former av umgänge. 

Passade häromdagen även på att köpa en hög med böcker. Började underifrån med Anna-Leena Härkönens roman om hur hon försöker hitta en vän som kan hjälpa henne att ta livet av sig. Nästa blir säkert Alex Schulmans berättelse om hans mamma.




söndag 30 juli 2017

Olika slags sällskap

Tog idag med mig en motvillig femtonåring på Lurens sommarteater. Sällskapsresan förorsakade just så mycket sympatiskam* man väl kunde vänta sig. Dessutom var det så omåttligt hett att utan den snurrande läktaren som med jämna mellanrum förde oss i skugga hade vi troligen förgåtts.


Fick igen oväntat sällskap till bastubadet. Fladdermusungen var nog mera skärrad än jag och eftersom den inte visade tecken på att själv ta sig ut ur tvättrummet fiskade jag upp den med en håv och förde ut den på verandan. Där blev den och hänga i solnedgången i väntan på mörkrets inbrott.

Fascinerande, men. Skulle ju gärna se att de höll sig utomhus.




 
* myötähäpeä

fredag 28 juli 2017

Drömmarna

Drömmer som en besatt. Häromnatten hade jag en skrivarlya i mörkaste Berghäll. Något skrivet fick jag inte och var så trött att när en bekant hämtade mig på kaffepaus måste jag luta mig mot trappräcket för att hållas upprätt. Inatt kanade min bil baklänges i vild fart längs Stockholms kullerstensgator och jag försenade mig från viktiga möten. När jag väl fick bilen tryggt parkerad promenerade jag till mötesplatsen längs regnhala trottoarer branta som det lutande rummet i Vekkulahuset, bara för att på toppen av stan märka att jag glömt min handväska längst ner. Jag sprang allt vad jag orkade och hittade den i en hög av andra svarta väskor i ett gathörn där en hord uteliggare och pundare samlats, men lämnat väskorna i fred. Banade min väg uppåt igen, men hittade inte fram.

Go figure.

 

torsdag 27 juli 2017

one down

Djurlivet här är rikt som vanligt. Vid morgondoppet får jag sällskap av hägrar, svanar och örnar. Tonåringarna hade stött på älgar, rådjur och vitsvanshjortar under sin nattliga fyrhjulingsrunda. Myror och getingar invaderar bastukammaren medan fladdermössen piper under bastutaket och hälsar på i tvättrummet.

Finfinaste sommardagen idag. Trädgårdsarbete på förmiddagen och en golfhalva på eftermiddagen innan jag slängde sjuttonåringen till en stadsbuss för mellanlandning hemma innan han fortsätter till Åbo på beachfutisturnering.  








söndag 23 juli 2017

Tourette's

En bekant på en terrasslunch häromdagen frågade mig vad jag egentligen gör när jag är på stugan. Hur jag få tiden att gå, måtte han ha menat. Jag försökte förklara, att jag ju inte gör något utöver det vanliga, men att tiden bara går. Blev sedermera själv lite konfunderad, så kanske bäst att dokumentera.

På vägen hit på fredagen köpte jag en ny gräsklippare för att ersätta den som körde i sten för en vecka sedan samt en ny akku till mönkijän som bara hyder hela tiden. (Eller på svenska: ett nytt batteri till fyrhjulingen som slocknar med jämna mellanrum.) 

På lördag förmiddag packade jag upp gräsklipparen bara för att inse att det INTE var den modell jag avsett att köpa. Insåg även att mönkijäakkun hade fel mått. Packade dito i bakluckan och körde till Borgå för byte. Beslöt att Mikrokulma inte är det rätta stället för fyrhjulingsbatterier utan styrde kosan mot Motonet där jag måtte ha varit den enda kunden utan något som dinglade mellan benen. Men karln vid disken förklarade tålmodigt och snällt hur jag fyller på vätska i akkun.

Tillbaka på stugan pärklade jag över att man måste frysa som en hund på sin semester. Väckte vid fyratiden diverse tonåringar som under natten vandrat omkring i dimmiga landskap och krampaktigt hållit sig vakna till morgonkvisten. När bastun var varm tittade solen fram igen. Kvällen gick i gemytlig anda hos syster med nyfamilj och kräftor. 


Idag förmiddag fick jag äntligen klippa gräset med min nya klippare av rätt modell. Hoppade sedan på cykeln i gassande sol för att köpa kaffe och bakverk av sysslingsbarn i grannskapet. Blev tillfrågad av utländsk halvsläkting om jag eventuellt vill göra honom sällskap på någon cykeltur i faggorna. "Nothing personal, but I rather bike alone", sa jag och hans hustru slätade över; "you have to understand; this is Finland." Jag tryckte hörlurarna i öronen och trampade vidare.

Hemma igen regnade och solade det samtidigt och vid tresnåret väckte jag diverse tonåringar som tittat på film och eldat papperstallrikar halva natten och krampaktigt hållit sig vakna till morgonkvisten. De slängde i sig det mesta jag hade i kylskåpet till eftermiddagsmål och bestämde sedan att det var dags att spela golf. Alltså körde vi till närliggande golfbana och spelade nio hål. (Tjugotvå poäng inklusive birdie.)

Medan jag tvättade potatis, dukade fram middag och värmde bastun installerade sjuttonåringen den nya akkun och ta-daa, mönkijän går igen som smord.


Vid middagsbordet hade jag djupsinniga diskussioner med sönerna. Lyssnade på Petri Nygårds "Paska maailma" och asgarvade. 

"Det här är livet", sa jag, "äta ute och solen värmer. Är det inte härligt?"
"Nej", sa femtonåringen.
"MÅSTE du vara så negativ?" undrade jag
"Jag har Tourette's", sa han. "Kan bara säga nej."


Medan sönerna fiskade abborre vid vasskanten hos kusinen badade jag bastu. Klockan är tjugotre trettio och det känns om att dagen tar slut på hälft. Inga problem att få tiden att gå, inte, tackar som frågar.


Men en sak måste jag säga: yötön yö i all sin ära, jag värdesätter ändå stort att mörkret är tillbaka. Har alltid funnit ett stort lugn i själen och någon form av trygghet i att mörkret faller till kvällen.