tisdag 28 februari 2017

You bastard!

Diskussioner man har med sin sjuttonåring:

"Sidu, en headhunter har varit inne på min Linkedin-sida!"
"Jaha. Då var han nog på fel ställe." 

***

"Tekniskt sett är jag ju en bastard, eftersom du och pappa är skilda."
"Jaha. Du inser vad det betyder att jag i så fall är?"

***

För övrigt har jag försökt tillreda smoothies som sönerna godkänner men fått mest kväljningar och rysningar som feedback. Och låtit mig berättas att deras FAR gör sjukt mycket bättre smoothies. Föreställ er förnedringen när jag tvingas be min oduglige ex-make - som jag trodde var oförmögen att preparera någon som helst föda åt de här två - om recept.


söndag 26 februari 2017

"Well, sometimes I go out, by myself, and I look across the Water"

Två månader, femhundrafemtio sidor. 

Det var Jussi Valtonens He eivät tiedä mitä tekevät. Fick äntligen slut på den i förrgår. Någonstans under de sista hundra sidorna fann jag mig uppslukad av den ett par gånger, men det var mycket korta stunder och varför jag tvingade mig själv att läsa den i sin helhet kan man ju undra. Missförstå mig inte, den var absolut inte dålig - han kan ju skriva och han kan ju människor - men varför han behövde så många sidor, det kan jag inte begripa. En av lärdomarna från de olika skrivkurser jag gått är att alla sekvenser, dialoger, avsnitt och scener antingen ska föra berättelsen framåt eller berätta något nytt eller väsentligt om karaktärerna. Den delen av kursen hade herr Valtonen kanske missat.

Min avsikt att läsa M Train igår kväll som en helande rit efter kampen med Valtonens tegelsten gick i stöpet eftersom jag upptäckte dokumentären om Amy Winehouse på Teema. Jag hade ju sett den tidigare (tydligen i oktober 2015 kunde min blogg berätta) men kunde ändå inte låta bli att titta. Grät minst lika mycket som senast (men lyckades även Shazamma några bortglömda låtar till min Spotify-lista; Valerie, What is it about Men och Back to Black.). Läste parallellt på nätet en text om hur ens sista tankar på kvällen påverkar ens följande dag, varför jag tänkte några soligare tankar innan jag släckte lampan. Det var tydligen ett litet halvdant försök för kände mig ganska så nere när jag slog upp ögonen imorse. Beslöt med pur viljestyrka: detta blir en bra dag. 

Det blev det.

Avslutade med en runda på gymet efter en veckas stillasittande (på grund av snuvan) och blev så lycklig att nästan dansade hem. (Där jag snöt mig och fick näsblod. Men i alla fall.)

lördag 25 februari 2017

att slåss mot huggormar OCH väderkvarnar

Skärrad av obegripligt sorgliga nyheter* drömde jag inatt att jag var på klassträff där mina före detta klasskompisar föll i raviner i skogen omkring mig. Senare slogs jag mot ett gäng små, ettriga huggormar som jag fick ta i nackskarven för att få bukt på. 



Det var en lättnad att vakna och köra genom solsken till flygfältet för att möta sjuttonåringen. Han hade två stora väskor och skäggstubb. Hemma igen satte jag en makaronilåda i ugnen och gick ut och promenerade Brunnsparken runt i solskenet. Funderade på om min halvhjärtade snuva blivit såpass mycket bättre att jag kunde gå till gymet och ruska av mig veckan, men gjorde vid Siljaterminalen misstaget att snyta mig så jag fick näsblod och beslöt att vila upp mig litet till. Smög hem längs olika husväggar utrustad med endast en näsduk och folk stirrade på mig och undrade säkert om jag fått på käften eller bara halkat på isen.

Avrundade dagen med att tappa min sista nerv på femtonåringen och hans skolgång i ett försök att hjälpa honom med tyskan. I alla fall kändes det som min sista nerv men har kanske trots allt flera. Ångrade mina fula ord och slöt fred genom att be honom hjälpa mig hitta bakgrund till illustrationen jag gjorde för att avreagera mig. Att döma av hans oberörda assistans är vi på hyfsat god fot igen. 

Kan han någon tyska, det vet jag inte.

Till all lycka har sönerna biobiljetter till ikväll och jag en öppnad flaska rödvin och boken M Train av Patti Smith.

* Nej, ingen jag kände, men som förälder reagerar man ändå, liksom jag häromdagen grät floder när jag lyssnade på mamman i Efetr Nio som berättade om sin mobbade femtonåring.

onsdag 22 februari 2017

"...hand grenades flying over your head..."

Om min förstföddes gammeldans kom som en smärre överraskning för mig och det kändes overkligt att anmäla honom till bilskolan med tanke på att han föddes i typ förrgår, så var dagens postförsändelse ändå droppen. 

Igår morse körde jag honom till flygfältet och han reste till Ylläs för att skida och chilla med kusinerna. Idag whatsappade jag den här bilden åt honom:


 "Jag flyr landet", svarade han blixtsnabbt.

måndag 20 februari 2017

hur man räddar någons måndag

I slutet av förra veckan sade min tvättmaskin upp kontraktet. På söndag hann jag äntligen ringa upp en 24/7 reparatör som telefonledes bekräftade att maskinen är bygones. Efter noggrant övervägande i nästan en kvart beslöt jag byta ut hela tvättornet som tjänat oss i snudd på nio års tid. Inom en timme hade jag på nätet beställt ett nytt från en gigantisk elektronikaffär som till all lycka råkade ha rabattveckoslut. När ordern redan var gjord och hemleveransen beställd till onsdag morgon insåg jag sent söndag kväll att tvättornspaketet saknade mellanserien som ska hålla ihop de två. Nätbutiken uppmanade mig nog att köpa små stötdämpartassar till maskinerna, men mellanserien sa de ingenting om utan den kom jag fram till själv. Reserverade den skilt och beslöt avhämta den i egen hög person idag, för att vara säker på att den finns här vid installationen.

Måndagen var väldigt......måndag. Kom inte in på mejlen på morgonen och det tog mig närmare fyrtio minuter att alls komma igång med arbetet. Svor och perklade fast lovat att inte elda upp mig över småsaker, men what can I say, hormoner och huvudvärk. Dagen fortsatte i samma anda. Bad hair-day, asocial och usel till tusan. Efter jobbet körde jag i begynnande snöfall till elektronikjätten där lagerbetjänten trots mejlet i min telefon inte hittade min beställning. Detta meddelade han dock på svenska, vilket ju var ett plus. Till sist hittade han den i alla fall och jag knappade in min kortkod och apparaten skrek HYLÄTTY så att det ekade i lokalen och jag blev högröd i ansiktet och sa "Jösses, det blir väl på kredit." När jag efter allt detta ställde mig bredvid den långa kön som bildats bakom mig för att vänta på min mellanserie och en mixer som jag i ett svagt ögonblick också beställt insåg jag att en medelålders karl stod och stirrade på mig. Var inte helt säker på om jag borde ha känt honom eller om mina glasögon var på sned, men måndag, tänkte jag matt.

Släpade till sist ut mina lådor till bilen, balanserade dem på låret medan öppnade bakluckan och knuffade in dem med knät. När jag backade ut och iväg insåg jag att karln nu stod vid sin bil och stirrade på mig. När jag kurvade ut från parkeringen gav han mig plötsligt ett stort smil och en slängkyss.

Ser man på :)
 

fredag 17 februari 2017

Den Gamle












kaffepulvret

Någon gång för många många år sedan spillde jag kaffepulver och motiverade fadäsen med att "kaffet bara klämde sej ut ur burken." Efter det brukade min Far ringa till mig alltid när han spillt kaffe för att det fick honom att tänka på mig. (Smickrande, eller hur. Han kunde ju lika gärna ha ringt när någon klok person talade på teve eller nåt sånt.)



När detta nyss hände (- och jag hade kameran i beredskap för att jag ska titta igenom bilderna jag knäppte på sjuttonåringens gammeldans tidigare idag, nästan rörd till tårar -) kom jag att tänka på min Far och andra nära och kära som kanske undrar hur jag har det. Tittade alltså in här för att säga att allt är riktigt bra, men lite mycket av det just nu. (Vilket kan bevisas av att jag dricker mitt middagskaffe klockan 22.28.)

tisdag 14 februari 2017

Valen och Valentine's

Man lär så länge man lever.

Bland annat har jag lärt mig att man inte kan få allt här i livet, i alla fall inte samtidigt. Följaktligen måste man välja. Kanske har jag också äntligen förstått innebörden i orden "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."

Med risk för att bli genant djupsinnig har jag också funderat på det här med beslutsprocesser. Jag är ju förhållandevis analytisk i mina beslut och tenderar att väga, ta reda på, älta och fundera ut och in ganska länge innan jag bestämmer mig - både vad gäller små och stora saker. När jag väl beslutar mig kan det ofta verka som ett plötsligt infall eftersom jag inte alltid ventilerar mina tankar med andra. Infall är det ju ändå aldrig frågan om, utan en väl avvägd slutledning. När det gäller större beslut så har jag dessutom märkt att mitt slutgiltiga beslut ofta infinner sig som en stark intuition. Efter vad som kan kännas som en evighet av ältande och ovisshet kan jag plötsligt i en lugn stund - på kvällspromenaden eller när jag är mitt uppe i tecknandet eller precis innan jag somnar på kvällen - bara veta hur jag ska göra. När den känslan dyker upp så behöver jag inga fler analyser. Alla besvärliga eller svåra följder av och kring beslutet finns ju kvar, men i det skedet är de fullständigt oväsentliga. 

Är det sen fråga om inutition eller helt enkelt en väl avvägd slutsats vet jag inte. Hursomhelt är det en form av magkänsla som jag bara vet att jag måste följa.

Med dessa ord och denna bild vill jag önska er alla Happy Valentine's Day.


...och för er, vars magkänsla fört er i en annan riktning - Happy Valentine's Day <3


måndag 13 februari 2017

Motherhood

Mother.

Urban Dictionary says:
"A woman who constantly bitches at you for random shit you probably didn't do, to achieve her miserble self-fufillment"

I say:
"A woman who constantly worries and bitches about random shit in the kid's life, just to make sure the kid's life turns out the best possible way, but achieves not much more than a miserable feeling of guilt, failure and hopelessness. 

And a headache."


 

söndag 12 februari 2017

Lugnet efter stormen

Promenerat stan runt idag; Drumsö, Kampen, Kronohagen, Gardesstaden. Kring tolv kilometer, påstår Googlemaps. På den första anhalten fick jag soppa och kaffe hos min uttråkade, höftopererade mor. Hon upplyste mig om att någon (= that would be me) kanske borde kolla hur fracken som sjuttonåringen ska dansa gammeldans i på fredag sitter. Jag trodde ju att jag delegerat frackhelvetet till sjuttonåringens far men han har tydligen bidragit endast genom att lyfta ut sin frack ur ett skåp men aldrig lärt sonen att klä den på sig än mindre tittat hur den sitter. 

"Pappa är ju aldrig hemma förrän tio på kvällen, så han har inte hunnit", förklarade sjuttonåringen.
"Då får du släpa dej hit med den", sa jag.
"K", sa sjuttonåringen, "men då kommer jag for good och inte bara av och an." 

(For good betyder i det här fallet veckobyte med ankomst söndag kväll i stället för måndag.)

Sagt och gjort, jag plockade upp sönerna på deras andra adress vid sextiden och tamejfan, i jämförelse med mitt eget stillsamma veckoslut var det som om en dubbelorkan svepte in. Inom de påföljande tre timmarna skulle sönerna utfordras, frackskor lokaliserars och logisticeras, en frack prövas och konstateras för kort på alla leder, en gymnasieblankett ifyllas (- "Vart vill du?" "IDK" -), en ny väckarklocka prövas i minuter, ett samhällsläraförhör påläsas och förhöras, ett borttappat kompendium sökas, en diskmaskin tömmas, en diskmaskin fyllas, ett ID-bevis lokaliseras och logisticeras, en veckas händelser ventileras ( -"jag har försökt slutföra min berättelse om Dressman-skjortan ganska länge nu", sa sjuttonåringen tålmodigt, "men får inte riktigt muntur här" - ) och tydligen biobiljetter inhandlas och godispengar avkrävas.

Tre timmar har gått och sönerna förvann precis ut genom dörren mot biografen. Jo, jo, jag vet att klockan är över elva innan de är tillbaka och som en god mor jag borde tuck them in med en gonattsaga vid tiosnåret, men hej, de har sovit till halv två i eftermiddag så det är ju lönlöst och jag tycker jag redan har gjort tillräckligt för idag.

Don't get me wrong: jättesnälla och pratsamma och efterlängtade orkaner var det <3

lördag 11 februari 2017

myshörnan

Förra veckan var det långa arbetsdagar inklusive lördag, styrelsemöte måndag kväll, pilates tisdag, jobbmiddag onsdag och avskedmiddag för f d kollega på torsdag. Allt jobb dessutom nytt och ouppklarat och överraskande och struligt och neverending Jag njuter och dagarna går i ett huj, men om någon bett mig infinna mig någonstans igår kväll hade jag troligen kreverat. Badade i stället bastu och byggde en mysplats åt mig vid batteriet i köket eftersom jag tycker mig ha frusit i flera dygn. Så här brukade jag sitta som liten i mitt barndomshem också, med ryggen mot batteriet, fötterna stödda mot en tidningskorg och läsa läsa läsa.



 

onsdag 8 februari 2017

be careful what u wish for

Inga problem att få tiden att gå här, inte.

Jag älskar mina barn men igår sa jag åt deras far: "Du vill säkert också träffa dina söner, var så god."  Har ju själv valt att ta på mig huvudansvaret för den yngre så klagar inte och anklagar ingen, men när de dök upp här igår kväll vid elvasnåret för att hämta sitt pick och pack försökte jag bokstavligen fösa ut dem genom dörren.

Femtonåringen gick i godo men sjuttonåringen fick för sig att äta några svettiga köttpiroger som jag fortfarande känner lukten av samt tvätta byke ännu klockan halv tolv på natten, men han måtte ha promenerat iväg senare eftersom han inte var här imorse. 

(Byket hade jag inte förstått att tvätta. Det låg ju inte i bykkorgen utan utspritt över alla ytor i sjuttonåringens rum. Helt obvious vad som är smutsbyke ju, förklarade han med en viftande gest. Hursomhelst, han tvättade själv - om än vid midnatt - och på mitt konto blev endast att mata in det i torktumlaren imorse. Han lär avhämta det vid tillfälle.)

Hann trots allt kaos knäppa en bild av annalkande ljus över Kirran imorse.


tisdag 7 februari 2017

Home Alone

Kan inte minnas när jag senast skulle ha varit helt ensam hemma. 

Men vad kan jag säga? Som man bäddar får man ligga.

Tittar in här en annan gång, för nu ska jag njuta lite. 
 

fredag 3 februari 2017

Två av fem - dilemmat

En av Skavlans gäster, den norska rapparen Magdi Omar, lade fram teorin om två av fem.

Han menade att av fem saker vi främst efterstävar i livet kan vi få bara två till hundra procent. Antingen två saker av fem till hundra procent eller också lite av varje, men då blir det lite halvdant.

Detta har jag ju funderat på en hel del också. Jobb, hobby, barn, kärlek, vänner. Till exempel. Hur gör man? Lite av varje eller bara en bråkdel men dessa till hundra procent? 

Två av fem blev för jobbigt, jag skrev om teorin till tre av fem. Tre saker till åttio procent och allt annat med vänster hand?
  • Jobb, barn, kärlek? Lite vänner och en smula hobby. Nej. Kan absolut inte leva utan att rita och skriva och röra på mig.
  • Jobb, hobby, barn? Lite vänner och en smula kärlek. Jepp, funkar. Men.
  • Hobby, barn, kärlek. Inget jobb, lite vänner. Funkade inte för mig. Kände mig som en fisk på torra land utan jobb.
  • Vänner, jobb, barn. En smula kärlek och ibland ett drag med penseln? Neeeej!
  • Eller.... jobb, hobby, barn, vänner, kärlek. Lite av varje. Splittrat.

 Min lösning? Har väl prövat på det mesta. Förr eller senare kanske jag kan svara.

Livspusslet.
 

torsdag 2 februari 2017

blanketter och sånt

För flera veckor sedan skrev jag på en blankett där jag godkände att femtonåringen ges några vaccin. Jag frågade när han har hälsogranskningen, men det kom han inte ihåg. Blanketten har legat på golvet i hans rum sedan dess och jag har påmint honom otaliga gånger om att sätta den i sin väska för att ha den handy när den behövs. Senast igår kväll.

Idag kom han hem och gned sig på armen.

"Du skrev väl under den där blanketten?"
"För vaccinet? Jo. Hade du hälsogranskningen idag?"
"Jå."
"Hade du inte blanketten med?"
"Nä."
"Jag sa ju igår att du skulle ta den!"
"...."
"Men du fick vaccinet?"
"Jå."
"Ojdå, månne du blir sjuk av det?"
"Kan man bli sjuk?" lyste han upp. "Hoppas det!"

Senare, på väg för att besöka stadens Waldorf-skola, hann vi prata mer än på många dagar. Note to self: Det här med att sitta bredvid varandra i bilens trygga mörker leder ofta till de ledigaste diskussionerna. 

Efter besöket frågade jag femtonåringen vad han tyckte. 
"No offense", sa han. "Men hellre söker jag nog någon annanstans." 
Visste jag väl. Men huvudsaken är att han har en åsikt! 
(Annan än vet inte eller fråga sjuttonåringen.)

Mötte upp med ex-svägerskan, sjuttonåringen och sönernas kusiner på White Lady där vi åt lövbiff och blinier och växlade senaste nytt, gjorde psykologiska analyser med anledning av sjuttonåringens psykologiprov imorgon, övade oss på tyska, spanska,  franska och finska samt skrattade mer än på länge. Våra barn som någon gång knallade omkring i dyngsura blöjor och sa gää har nu blivit (mer eller mindre) självständiga individer.

Vem skulle ha trott det?

Nu ganska slut efter en lång och intensiv men givande dag. Imorgon bitti iväg på samma jobb som förr men med en ny arbetsgivare. Exiting times ahead.