söndag 28 januari 2018

Djurlivet på landet

Medan bastun blir varm och i väntan på kvällens rafflande valvaka en snabbt djurrapport från min promenad i eftermiddag.

Vitsvanshjortar (eller rådjur?)*:


Highlandboskap (inhägnade, såklart):






Samt en hungrig havsörn:

 * Rådjur ju! Min Far upplyste mig om att de känns igen på att de ser ut som om de satt sig i vispgrädde. Så nu vet jag det!

fredag 26 januari 2018

Speedy Gonzales

Kände mig idag fullständigt stel, svag och kraftlös men släpade mig trots allt planenligt till gymet, med femminutersregeln i åtanke. (Om det inte är roligt efter fem minuter så får jag gå hem.) Ställde mig på löpmattan och började springa. Efter fem minuter var jag tvungen att kolla om jag ställt in mattan på nerförsbacke eftersom jag inte kände av något motstånd, men nej, allt var som förr. Sprang en kvart till och efter det lyfte jag allt som kom i min väg, med endast lillfingret.

När jag promenerade hem var jag eventuellt den lyckligaste, mest framgångsrika, vackraste, klokaste, starkaste och snabbaste personen i världen. 

Never ever underestimate the power of physical excercise. 

tisdag 23 januari 2018

Jag ligger rätt risigt till i galluparna tror jag.

Spenderade lördagskvällen hos Bror och Svägerska med bastu, snöbad, biljardspel och grillmat p g a söndrig spis. Vinet flödade så att det mot slutet blev utmanande att träffa biljardklotet. Lyckligtvis hade jag med mig artonåringen som chaufför. När jag följande dag sträcktittade på Bron kom han och frågade om jag inte borde gå ut och ta en nypa frisk luft. Jag undrade om han är min farsa eller. Han sa att han bara förbereder sig för åren framöver då jag drabbats av demens och han måste ta hand om mig. 

Ja men då så.

Sönerna skulle till sin Far på måndagen men tidpunkten sköts efter några om och men upp till tisdag. Jag frågade pojkarna om vi kanske borde bestämma att de alltid flyttar på tisdagar, varpå artonåringen sa att det fattar jag väl att då skulle de alltid flytta på onsdag i stället. 

"Jo suck", sa jag och retoriskt: "Är er pappas liv lite kaotiskt?"
Artonåringen blev sned i ansiktet och kunde knappt hålla sig för garv. 
"Men vad är det nu då", undrade jag, "vad sa jag nu?"
"Nej ingenting....det är bara det att pappa just berättade att vi far till Österrike på torsdag."
"Jaha", sa jag.
"Och nu skriver du genast några arga meddelanden åt honom", sa artonåringen och nickade mot mobilen som jag knapprade på.
"Inte alls", sa jag. "Jag googlar pilatestimmar."

Idag hos frissan slog dock min överutvecklade ansvarskänsla till och jag insåg att artonåringen inte kommer att hinna rösta i sitt livs första val pga denna resa. Panik! Eftersom jag inte lyckades mobilisera honom att gå ensam stämde vi träff vid posten där vi förhandsröstade båda två - även om jag på basen av gårdagens valdebatt inte skulle ha röstat på någon alls, det var idel feminister och flundror och politiker - samt dumpade ett paket Hilfigerbyxor i fel storlek i väntan på rätt (åt artonåringen, alltså; det enda märke vi hittat med chinos i storlek 32/36).

Plikterna som medborgare och mor alltså avklarade för idag och fick därmed en ursäkt att missa gymet. När den bortskämde drasuten återvänder fortsätter jag mina fruktlösa försök att få honom att söka sommarjobb och läsa på studentexamen. När sextonåringen promenerade iväg försökte jag få en kram med motiveringen att jag köpt honom en Tupla tidigare idag, men han valde att inte äta den. 

Love is in the Air.

torsdag 18 januari 2018

Motherhood 2018, vol 2.


Gläntade på dörren till artonåringen igår. En salig röra kläder, datorer, strumpor, musikspelare, papper, resväskor, sportväskor, sportkläder, mappar, matförpackingar, godispåsar, limsaflaskor, you name it; golvet kunde man bara ana under alla prylar.

"Å herregud", suckade jag. "Kan du inte städa ditt rum?"
"Tydligen inte", konstaterade han med en axelryckning.

Idag när jag gläntade på dörren möttes jag av samma röra kompletterad med en obeskrivlig stank.

"Jösses!" utbrast jag. "Vad är det som luktar?"
"Det är mudkakan från igår", sa han och nickade mot ett kladdigt paket på skrivbordet.
"Men hallåå! Borde du kanske göra något åt saken?"
"Det är ju därför jag har öppnat fönstret."

***

Till hans försvar bör dock sägas att han nu i skrivande stund är i full färd med storstädning, ackompanjerad av outhärdlig musik och ett buttert muttrande.


onsdag 17 januari 2018

LasseMajas Detektivbyrå - FudgeMysteriet

Sextonåringen öppnar kylskåpet och begrundar innehållet.

"Vad hände egentligen med all fudge? Gav du bort allting?"
"Jag gav inte bort något alls och åt själv inte en enda", säger jag. "Fick du inga?"
"Nå kanske tie...." 

Vi tittar i hos den skyldige som försöker se väldigt oskyldig ut. Det lyckas inte. 

Kompenserar sextonåringens (rätt så väntade) förlust (både fudge- och Insomnolecence-dito) genom att snabbt slänga ihop några knapriga godisbitar.




 

tisdag 16 januari 2018

Motherhood 2018

Sextonåringen deltar i E-sportsturneringen Insomnolecence som Prakticum ordnar. (Jag skulle annars tipsa om att man kan följa med kvällens sista match på livestream, men spelet är det fasansfulla Counterstrike som väl mest går ut på att få livet av sina motståndare på brutalaste möjliga sätt på kortast möjliga tid.) Hans dröm är väl att livnära sig som E-sportare så detta är ju en bra början.

Imorse skrev jag till honom på Whatsapp och frågade hur gårdagens matcher gått. När han inte läste mitt meddelande på ett par timmar frågade jag artonåringen om hans lillebror alls är vaken.

"Jag hoppas verkligen de", svarade artonåringen, "fö han stack just iväg ti skolan." 
"Jag ville bara fråga om hans turnering...."
"De vann sina gruppspelsmatcher igår. Har två till ida"
"Oj vad bra. Vad heter laget?"
"Me2."
"...?"
"De grundade de 2013 och ironiskt nog e de aktuellt atm."
"Atm? At the moment?"
"Jepp." 

Artonåringen klev in här ikväll men sextonåringen stannar hos sin Far för att spela de sista matcherna. Tänk att jag någon gång trodde att han bodde mera hos mig för att han älskar mig så mycket mer än sin Far*. Men nu har han köpt en ny spelskärm med sjukt mycket bättre FPS till den andra adressen och plötsligt syns han inte till här längre. 

Snopet värre. 

Med artonåringen diskuterade jag hans studentskrivningar, studieplaner, arméstart samt eventuella sommarjobb. När han skrev in studentskrivningsdatumen i min kalender och lade till sitt namn efter varje notering konstaterade jag att det hade han ju inte behövt göra; vi är ju inte så många som skriver studenten här i år, jag fattar ju vem anteckningen gäller. 

"I och för sig", sa den näsvise killen, "men du har ju också skrivit Boys på varannan vecka i kalendern. Skulle du inte komma ihåg att vi är pojkar om där bara stod Barnen?"

Touché.

* skojar! (Lite.)

måndag 15 januari 2018

Argt om singellivet (K-18)

Sitter och tittar på Efter Nio. Sjukt arg! 

(Familjemedlemmar kan låta bli att läsa p g a too much sensitive information.)

Heli Vaaranen - jag har inte tidigare heller imponerats av hennes uttalanden - sitter som bäst och säger att det är mera hälsosamt att vara i ett parförhållande än att vara ensam. Så långt kan jag kanske hålla med, lyssnar och nickar och väntar på att hon ska prata om  närhet och beröring; livslyckovillkor som är svåra eller åtminstone utmanande att uppfylla när man lever ensam och ibland känns det helt enkelt outhärdligt med den fysiska avskildheten. 

Men nej - visar sig att  det var inte är alls detta Vaaranen är ute efter, utan vad hon säger är att i parförhållandet äter man mer hälsosamt, dricker mindre, rör sig mera och är mera utomhus.

På RIKTIGT?

Gud sånt skitprat! I parförhållandet (- detta är baserat på min subjektiva empiri -) sitter folk och bälgar i sig vin till småtimmarna, äter kilovis med pasta och chips och godis och biffar och har en miljon kompromisser och måsten som gnagar på välmåendet, mycket begränsat med tid att röra på sig, ta "egentid" eller förverkliga sig själv eller sina behov (av avskildhet, lugn, kreativitet, you name it) som är viktiga (för många) som motvikt till tvåsamheten. 

För att inte tala om att den fysiska närheten - och den påföljande psykiska samhörigheten, jo, jag tror precis på denna tågordning -  som jag själv skulle klassa som orsak nummer ett att vara i ett parförhållande lyser med sin TOTALA frånvaro i otaliga äktenskap och parrelationer.

Surt sa räven? 

Kanske det, men trots att jag är avundsjuk på balanserade, kärleksfulla parförhållanden inkluderande sex och närhet och gemensamma planer så har jag aldrig förverkligat min kreativa sida eller varit i bättre fysiskt skick eller ätit mer hälsosamt än som singel (- och kan peka ut flertalet andra exempel på detta i min närhet -) och skulle not in a million years byta ut detta mot ett parförhållande utan sex och närhet, inte ens om jag i detta förhållande varje dag fick äta inréfilebiffar och ugnspotatis och sjukt gott rödvin.

UGH! Over and out. 

PS Och vadå klassa alla ensamboende som singlar? Jag bor inte ensam, men är ändå singel, och vet otaliga människor som bor ensamma men INTE är singel. Boendeformen har ju ingenting att göra med parförhållandet; det är 2018 för helvete!

söndag 14 januari 2018

Decluttering and Refocusing

Börjar efter en smärre svacka hitta tillbaka till rytmen och det goda här i lifvet. 

På lördag blev det kaffe med en god vän och senare bio. Filmen Viulisti var tyvärr inget mästerverk, men det är alltid ett nöje att se vackra människor och fint foto i kombination med stämningsfull musik. (Med vackra människor menar jag inte Olavi Uusivirta och Samuli Edelmann utan Matleena Kuusniemi och Kim Bodnia.)

Använde söndagsförmiddagen till att städa mina badrum och badrumsskåp, sortera mina smycken, mitt skrivbord samt byrån i mitt sovrum. Detta resulterade i sju-åtta roskisar (soppåsar på svenska). Kände mig ungefär tio kilo lättare till mods efter detta. Ska ta itu med klädskåpen och skosamlingarna härnäst. 

Mot eftermiddagen gick jag ut på stan och via några gallerier där det kan hända att jag hux flux reserverade två tavlor av grafikern Susanna Suikkari. De ska till stugan så inverkar inte på pågående decluttering i stadshemmet.

Trots att semestern var aktiv - fyra dagar golf, en dödsdalvandring, två löprundor, en hel dag promenerande i en djurpark och de resterande dagarna i genomsnitt 5-12 kilometer promenerande (förutom sista dagen då jag endast släpade mig till en närliggande strand och somnade så att jag brände ögonlocken) - så blev det ju en hel del långa luncher och middagar och tillhörande vin och kanske inte världens bästa nattsömn.

Gör nu alltså ofantligt gott för kropp och själ med vardaglig, hälsosam mat, hyfsad nattsömn och - thank you Lord! - gymet. Gjorde veckans tredje besök ikväll och fick ha damernas omklädningsrum för mig själv.



Frågade mina söner i vår Whatsappgrupp - som jag någon gång i tiden döpte till Familjen men artonåringen, då kanske sexton, döpte om  till Mamma frågar, Vi svarar - när de eventuellt dyker upp hos mig, imorgon kanske?

De vet vi imoron, svarade artonåringen. När jag hotade med att inte köpa någon mat innan jag vet bekräftade sextonåringen att han ska spela en dataspelsturnering hela måndagsnatten och antagligen stannar hos sin Far tillsvidare; storebror troligen likaså. 

Passar bra, jag börjar precis njuta av min tillvaro.

lördag 13 januari 2018

Balansen


Dödens dal

Nästsista dagen på resan beslöt en liten del av oss att vandra genom Mascadalen, vilket åtminstone jag har funderat på att göra varje gång jag varit på Teneriffa men det har aldrig blivit av. 

Dalen är åtta kilometer lång och sträcker dig från den lilla byn Masca i Teneriffas nordvästra hörn ner till havet. Byn ligger 650 meter över havet så vandringen slingrar sig nedåt mellan höga bergväggar. Mascabyn byggdes av guancherna, Teneriffas urinvånare. De kom ursprungligen hit från Afrika och bodde i grottor i klippväggarna under århundraden tills européerna kom och tog dem som slavar och de småningom dog ut. 



Vi anslöt oss till resebyråns grupp eftersom det är lite invecklat att utföra vandringen på egen hand. Min och Svägerskans idé hade varit att vi alla kör till Masca, vandrar ner till havet där hon och jag tar båten till Los Gigantes och slår oss ner på en terrass och dricker vin i solskenet. Detta medan min Bror vandrar tillbaka upp till Masca genom dalen, hämtar bilen och kör till Gigantes och plockar upp oss.

Needless to say var denna version inte populär hos min Bror, så vi valde grupputflykten. Det var start med buss tidig morgon från hotellet (nere i sydväst i Adeje) och vi stannade bara av och an uppe i Santiago del Teide  för ett sista riktigt toalettbesök och för att guiderna skulle kolla våra skodon. Svägerskans silverfärgade gympadoijor klarade inte checken, utan hon tilldelades riktiga vandringskängor. I det här skedet tyckte vi - som ännu kvällen innan funderat på att plocka med oss små vinflaskor i fickorna för att förgylla promenaden men ratat idén mest pga avsaknaden av toaletter under vandringen - att guiderna var lite fåniga, jag menar, hon hade promenerat och spelat golf i dessa skor hela veckan så nog borde de väl duga för en liten pittoresk naturstig?

Verkligheten gick dock upp för oss redan under den återstående bussfärden när vi snirklade oss upp på berget för att sedan snirkla oss ner igen längs de mest kringelkrokiga vägar medan guiden sa: "This will definately be the longest and toughest eight kilometres you ever walked." 




Redan under första etappen var vi flera gånger nära att stiga fel och en äldre dam vrickade foten och vände om. Vi andra blev uppmanade att känna efter om vi ville fortsätta och blev upplysta om att enda räddningssättet om vi skadar oss under vandringen är att räddningsmanskap hissas ner från helikoptrar och kommer springande längs stigarna med sin bår. Längsmed vandringsleden fanns numrerade skyltar upp till 56 (om jag minns rätt), för att räddningsmanskapet ska hitta fram till olycksplatsen.

Jamen dåså. Vi fortsatte trots allt. Det var fina landskap och enorma bergsväggar. Ganska tungt dock i och med att färden hela tiden gick nedåt och man hela tiden var tvungen att koncentrera sig för att se var man satte fötterna för att inte stiga fel.

















Solen nådde (lyckligtvis?) inte ner i dalen utan dök upp först under de sista två kilometrarna när vi närmade oss stranden. Vid det laget var vi rätt så utmattade.




Vi nådde stranden efter tre och en halv timmes vandring och hade då drömt om lyxtoaletter och vinterrasser, men ack så var inte fallet. Endast gassande sol, torka och några båtfärdsarrangörer och krabbor. 








Båten som tog oss till Gigantes var i alla fall större än den på bilden och serverade ett glas sangria. Japanen framför mig somnade och vaknade med ett ryck när han slog pannan så hårt i relingen att han troligen fick hjärnskakning. 

Klipporna vid Gigantes är mäktiga; kolla proportionerna i jämförelse med båten på bilden nedan.




Bussen avhämtade oss i Gigantes efter att vi väntat just så länge att vi svor på att aldrig mera åka på grupputfärd. Tillbaka vid hotellet tog vi oss stora öl och vittvinsglas och viftade med de frigjorda tårna i solnedgången medan vi tittade ut över havet och googlade höstens två dödsfall i Mascadalen innan vi gick och och åt på vår kvarterskrog och drack och dansade.

fredag 12 januari 2018

torsdag 11 januari 2018

Survival Kit

Jag gör mitt bästa för att bli vän med januari. Det går sådär.

Känns lite som att ha trillat in i ett vacuum. Eller en hink med tjära. Får inte riktigt fotfäste och har tappat riktningen.

Lyckligtvis finns det verktyg och botemedel.





söndag 7 januari 2018

Hemma igen och några ord om golfen.

Hemma igen efter två intensiva veckor. Landade igår kväll kring halv elva och fick en irriterande pratsam taxichaufför vilket man inte skulle behöva efter två veckor i sällskap av femton personer. Jag försökte trots allt konversera artigt om än korthugget om semestrar, sol och Lux-festivalen. Vid midnatt släpade vi upp tre kappsäckar, tre handbagage, två matkassar och två golfbägar till tredje våningen och beslöt packa lite lättare nästa gång.

Det blev fyra dagar golf: Amarilla Golf, Tecina Golf på grannön Gomera, Golf del Sur och Golf Costa Adeje. Spelet löpte på de två förstnämnda men sedan var det slut och mitt spel under sista rundan på Adeje var så farsartat att visste inte om jag skulle skratta eller gråta. På bilden nedan valde jag det första alternativet.

Amarilla Golf
Tecina Golf på grannön Gomera. I bakgrunden Teneriffa och Pico del Teide.
Golf del Sur
Golf Costa Adeje. "Ha-ha."
Nu åkte klubborna upp på vinden för några månader, även om de förstås borde infinna sig hos en Pro någonstans tillsammans med undertecknad. Kanske i vår; troligen inte.


Artonåringen spelade alla rundor och klarade sig mestadels hyfsat och vann åtminstone en runda. Sextonåringen hängde med som caddie och golfbilschaufför. Vi försöker övertala honom att börja spela nästa sommar - greencard har han redan - och med tanke på plånboken var det kanske tacksamt att han inte gjorde det än: det blev redan i detta läge rätt häftiga greenfees för den här lilla familjen. På torsdagen när en del av oss vandrade omkring i Mascadalen tog sig de tre äldsta kusinerna ännu till Par 3 -banan Los Palos för en runda.

Imorse vaknade jag efter förunderliga drömmar till sol och minusgrader. Hann dock inte njuta av vädret, för eftersom jag inte klarar av välitiloja eller halvfärdigheter så var jag tvungen att packa upp,  föra upp kappsäckarna på vinden och börja sortera och tvätta byke. Beslöt, igen, att packa lite lättare nästa gång. Använde ju inte nära på alla mina kläder men eftersom de alla vistats i samma skåp och luktar mögelfuktig södernresa så åker precis allt i tvätt förr eller senare. Pojkarnas byke utgör ungefär en femtedel.....



När jag inventerade kylskåpet så resulterade det i grundlig tömning och städning av både det och frysen innan jag kunde förmå mig att gå till matbutiken och fylla på förråden. 

Nu är det mörkt och jag antar att jag borde ställa mig in på den annalkande arbetsdagen. Borde ha köpt godis åt teamet på flygfältet men det glömde jag fullständigt bort, eftersom jag vid det laget inte ens kom ihåg att jag har ett jobb. Så kan det gå.

torsdag 4 januari 2018

Learnings from the South

När man reser med femton andra personer hinner man INTE blogga eller redigera fotografier.

Det går - om man är tonåring och troligen av personlighetstypen ENTP - att argumentera i två timmar om betydelsen av ordet phase.

Att vara elvaåring i detta gäng är traumatiskt som fan. "I am getting sadder and sadder, having to spend time with you guys. Can I go? I will go now."

Vi har tagit förnuftet till fånga sedan senaste resa. När vi har utfärd följande dag beställer vi bara en flaska vin. (Per man.)

Inte ens två veckor räcker till. Resan närmar sig sitt slut och vi inser att vi på fredag borde 1) köra mönkijäsafari 2) åka på båtutfärd 3) spela Los Palos golf 4) ligga på beachen 5) shoppa 6) ligga vid poolen 7) åka till Playa de alas Teresitas 8) ha palaver med hotellchefen Rebecca för att diskutera stulna poolhanddukar 9) sitta på terrasser och dricka vittvin och läsa böcker samt 10) packa våra resväskor.

Hasta luego, Tenerife?