Nästsista dagen på resan beslöt en liten del av oss att vandra genom Mascadalen, vilket åtminstone jag har funderat på att göra varje gång jag varit på Teneriffa men det har aldrig blivit av.
Dalen är åtta kilometer lång och sträcker dig från den lilla byn Masca i Teneriffas nordvästra hörn ner till havet. Byn ligger 650 meter över havet så vandringen slingrar sig nedåt mellan höga bergväggar. Mascabyn byggdes av guancherna, Teneriffas urinvånare. De kom ursprungligen hit från Afrika och bodde i grottor i klippväggarna under århundraden tills européerna kom och tog dem som slavar och de småningom dog ut.
Vi anslöt oss till resebyråns grupp eftersom det är lite invecklat att utföra vandringen på egen hand. Min och Svägerskans idé hade varit att vi alla kör till Masca, vandrar ner till havet där hon och jag tar båten till Los Gigantes och slår oss ner på en terrass och dricker vin i solskenet. Detta medan min Bror vandrar tillbaka upp till Masca genom dalen, hämtar bilen och kör till Gigantes och plockar upp oss.
Dalen är åtta kilometer lång och sträcker dig från den lilla byn Masca i Teneriffas nordvästra hörn ner till havet. Byn ligger 650 meter över havet så vandringen slingrar sig nedåt mellan höga bergväggar. Mascabyn byggdes av guancherna, Teneriffas urinvånare. De kom ursprungligen hit från Afrika och bodde i grottor i klippväggarna under århundraden tills européerna kom och tog dem som slavar och de småningom dog ut.
Vi anslöt oss till resebyråns grupp eftersom det är lite invecklat att utföra vandringen på egen hand. Min och Svägerskans idé hade varit att vi alla kör till Masca, vandrar ner till havet där hon och jag tar båten till Los Gigantes och slår oss ner på en terrass och dricker vin i solskenet. Detta medan min Bror vandrar tillbaka upp till Masca genom dalen, hämtar bilen och kör till Gigantes och plockar upp oss.
Needless to say var denna version inte populär hos min Bror, så vi valde grupputflykten. Det var start med buss tidig morgon från hotellet (nere i sydväst i Adeje) och vi stannade bara av och an uppe i Santiago del Teide för ett sista riktigt toalettbesök och för att guiderna skulle kolla våra skodon. Svägerskans silverfärgade gympadoijor klarade inte checken, utan hon tilldelades riktiga vandringskängor. I det här skedet tyckte vi - som ännu kvällen innan funderat på att plocka med oss små vinflaskor i fickorna för att förgylla promenaden men ratat idén mest pga avsaknaden av toaletter under vandringen - att guiderna var lite fåniga, jag menar, hon hade promenerat och spelat golf i dessa skor hela veckan så nog borde de väl duga för en liten pittoresk naturstig?
Verkligheten gick dock upp för oss redan under den återstående bussfärden när vi snirklade oss upp på berget för att sedan snirkla oss ner igen längs de mest kringelkrokiga vägar medan guiden sa: "This will definately be the longest and toughest eight kilometres you ever walked."
Redan under första etappen var vi flera gånger nära att stiga fel och en äldre dam vrickade foten och vände om. Vi andra blev uppmanade att känna efter om vi ville fortsätta och blev upplysta om att enda räddningssättet om vi skadar oss under vandringen är att räddningsmanskap hissas ner från helikoptrar och kommer springande längs stigarna med sin bår. Längsmed vandringsleden fanns numrerade skyltar upp till 56 (om jag minns rätt), för att räddningsmanskapet ska hitta fram till olycksplatsen.
Jamen dåså. Vi fortsatte trots allt. Det var fina landskap och enorma bergsväggar. Ganska tungt dock i och med att färden hela tiden gick nedåt och man hela tiden var tvungen att koncentrera sig för att se var man satte fötterna för att inte stiga fel.
Solen nådde (lyckligtvis?) inte ner i dalen utan dök upp först under de sista två kilometrarna när vi närmade oss stranden. Vid det laget var vi rätt så utmattade.
Vi nådde stranden efter tre och en halv timmes vandring och hade då drömt om lyxtoaletter och vinterrasser, men ack så var inte fallet. Endast gassande sol, torka och några båtfärdsarrangörer och krabbor.
Båten som tog oss till Gigantes var i alla fall större än den på bilden och serverade ett glas sangria. Japanen framför mig somnade och vaknade med ett ryck när han slog pannan så hårt i relingen att han troligen fick hjärnskakning.
Klipporna vid Gigantes är mäktiga; kolla proportionerna i jämförelse med båten på bilden nedan.
Bussen avhämtade oss i Gigantes efter att vi väntat just så länge att vi svor på att aldrig mera åka på grupputfärd. Tillbaka vid hotellet tog vi oss stora öl och vittvinsglas och viftade med de frigjorda tårna i solnedgången medan vi tittade ut över havet och googlade höstens två dödsfall i Mascadalen innan vi gick och och åt på vår kvarterskrog och drack och dansade.
Verkligheten gick dock upp för oss redan under den återstående bussfärden när vi snirklade oss upp på berget för att sedan snirkla oss ner igen längs de mest kringelkrokiga vägar medan guiden sa: "This will definately be the longest and toughest eight kilometres you ever walked."
Redan under första etappen var vi flera gånger nära att stiga fel och en äldre dam vrickade foten och vände om. Vi andra blev uppmanade att känna efter om vi ville fortsätta och blev upplysta om att enda räddningssättet om vi skadar oss under vandringen är att räddningsmanskap hissas ner från helikoptrar och kommer springande längs stigarna med sin bår. Längsmed vandringsleden fanns numrerade skyltar upp till 56 (om jag minns rätt), för att räddningsmanskapet ska hitta fram till olycksplatsen.
Jamen dåså. Vi fortsatte trots allt. Det var fina landskap och enorma bergsväggar. Ganska tungt dock i och med att färden hela tiden gick nedåt och man hela tiden var tvungen att koncentrera sig för att se var man satte fötterna för att inte stiga fel.
Solen nådde (lyckligtvis?) inte ner i dalen utan dök upp först under de sista två kilometrarna när vi närmade oss stranden. Vid det laget var vi rätt så utmattade.
Båten som tog oss till Gigantes var i alla fall större än den på bilden och serverade ett glas sangria. Japanen framför mig somnade och vaknade med ett ryck när han slog pannan så hårt i relingen att han troligen fick hjärnskakning.
Klipporna vid Gigantes är mäktiga; kolla proportionerna i jämförelse med båten på bilden nedan.
Bussen avhämtade oss i Gigantes efter att vi väntat just så länge att vi svor på att aldrig mera åka på grupputfärd. Tillbaka vid hotellet tog vi oss stora öl och vittvinsglas och viftade med de frigjorda tårna i solnedgången medan vi tittade ut över havet och googlade höstens två dödsfall i Mascadalen innan vi gick och och åt på vår kvarterskrog och drack och dansade.